Purpurröda gryningskristaller

flämtar till på solens begäran

Alla små stenar frigör sin kyla

rakt ut i oändligheten

Allvaret i enskilda omständligheter

pockar på vår kräsna uppmärksamhet

Det nakna fågelkvittret hälls

som vanilj över trötta tankar

Javisst !

Den smörjer som ljummen olja

Tankarna halkar smorda ner i gruset

och förblir svåra att frigöra

Ögonblick bara passeras emedan

rekvisitan i de samma klingar tonlöst

Den dekadenta elegansen

förströr våra bleka nöjen så smått

allt medan den tidigare nämnda

rekvisitan långsamt kasseras

De purpurröda fina

som nyss så tyst flämtade,

tappar kraft och somnar till slut

bakom skuggans kyla