Min sista undanflykts ort.

Är min fru.

Hon tar mig i sin famn.

Oavsett mitt ego.

Efter,

att mina fingrar blöder.

Efter,

mitt gitarrspel.

Uppe på mitt universum.

Efter,
att jag slagit sönder mina trummor.

Efter,
att jag i timmar skrivit i mitt eget universum.

Så finns hon där alltid för mig.

Vi förstår inte alltid varandra.

Men.

Oavsett om jag är svag.

Eller stark.

Så har jag förmånen.

Att.

När jag gråter.

Krama hennes gudabenådade kropp.

Känna hennes otroliga värme.

Jag är så otroligt liten.

När jag ligger hos henne,
och luktar i hennes nattlinne.

Och hon kramar mig,
som fan tillbaka.

Hon kan så lätt sänka mig,
med det hon vet om mig.

Hon vet alla min hemligheter.

Men hon sänker mig icke.

För på ett mycket märkligt sätt.

Så älskar hon mig.

Då undrar jag med tårar.

Hur kan någon älska en galning som mig?

Det enda jag vet.

Är att älskar henne besinningslöst.

För hon är definitivt.

My last resort.

I hennes famn.

I hennes nattlinne.

Är jag så jävla trygg.