Blom satt vid fönstret och tänkte på sin avlidna hustru. På fönsterbrädan hade han ställt ett porträttfoto av henne, som han tagit själv, när det begav sig. Det skulle ramas in, men det blev aldrig av. Av någon anledning. Döden kom emellan och det ofullbordade porträttet fick vara sinnebilden för deras alltför korta tid tillsammans. Ett par veckor efter hennes död fann han förklaringen till detta. Han som alltid annars gjorde saker färdiga. Han ville inte ha sin fru bakom glas och ram. Han ville ha henne så nära det gick, och hade många gånger hållit fotot intill sig. Han log lite över sina fåniga tankar – det var ju bara ett foto - och tog fotot till sig igen och höll det mot bröstet. Det var lite slitet, men han sade sig att det inte spelade någon roll. Deras relation var slitstark, också efter döden.

En gång såg han att dottern Annika, ungefär sex år då, som hastigast råkade se hans förehavanden med fotot, och även att hon förstod att det var en viktig stund för hennes älskade pappa. På samma sätt hade Blom själv – inte långt efter den händelsen - fått en skymt av Annika när hon frågade ut – nästan förhörde - sin mormor om hurdan hennes mamma var. Själv hade hon ju av naturliga skäl, inte den blekaste minnesbild. Det här var mycket länge sedan. När mormor var klar i huvudet och skötte lilla Annika med all kärlek och omsorg man kan tänka sig. Det minnet var också mycket värdefullt för Blom. Också denna dag. Han smekte fotot ömt på baksidan, och rodnade lätt. Får man tänka på den första natten tillsammans? Bristande vördnad för livets bräcklighet, eller maximal vördnad för kärleken? Han föredrog det senare och trivdes i regel med sina dagdrömmar.