Tunnlarna mot Kabul brinner också.

Dubai brinner också.

Hela livet brinner.

Inte bara mitt älskade Moskva.

Jag fick inte ens äta min hamburgare ifred.

För att det var ramadan i Dubai.

De tvingade upp mig på mitt hotellrum.

För att jag inte skulle fresta dem.

Där jag fann jag en kackerlacka på handfatet.

Då undrade jag vad allt handlar om.

Som den halvfulla ryska andrepiloten,
som somnade
över fryslådorna bakom lastnäten efter en cigarett.

När vi skulle gå ner i Mazar.

Och vi visste att vi var målsökta.

Av talibanerna.

De hade stulna ryska målsökade vapen.

Jag tittade ut genom fönstret.

Och jag såg de svartaste vingarna jag någonsin sett.

Och såg Afghanistans sand.

Och bergen.

Och tunnlarna mot Kabul.

Och de fattigas lerhyddorna.

Under vår inflygning.

Och jag hoppades bara som fan.

Att förstapiloten var nykter.

Jag fick sedan efter veckor på campen.

En fråga av någon som litade på mig.

I fall jag ville åka till den Tyska campen Marmal.

Som de kallade det 3:de riket.

För någon sambands orsak.

Tydligen hade någon antenn gått ner.

De hade tappat några linjer till Nicen.

De hemliga killarna.

Och vi åkte i två Jeepar.

Den ena bilen hade typ pansarplåtar,
och den andra hade inget skydd alls.

Och nu jag låter nästan som Steve.

Efter bilbomben i Saudi,
i Riad.

En av mina vänner.

By the way.

Så klarade Steve och Angela sig.

Men deras kollega förlorade sitt ena ben i Saudi.

Jävla flyt.

Bilen blev bara skit!

Och Steves bror berättade för mig om Falklandskriget.

Hur Argentina sänkte skeppet.

HMS Sheffield.

Och många dog.

Vi talade mycket om detta i Budapest.

Han är i RAF (Royal British Air Force)

Vi sade inget om tunnlarna mot Kabul.

För både han och jag visste,
att döden var så när närvarande i våra samtal.

Jag vet att han skickade iväg dessa plan.

Dessa Tornados och Jaguarer.

En enda skruv på fel plats.

Så hade piloterna fått dra ner maskinen.

Rakt ner i fiendes näste.

Och blivit halshuggna.

Om det hade hunnit skjuta ur sig själva.

Ur planet.

Och allt detta för att försvara allas vår frihet.


Men jag vet inte ens idag i vilken bil jag satt.

I Mazar.

Troligtvis var jag bara en dekoi.

För att de skulle köra rätt killar till Marmal.

Och de fick ändra sin rutt.

För att vi hade blivit bombhotade.

(Åter igen.)

Igenom Mazar.

Förbi dessa lerhyddor jag skådade innan nedflygningen.

Och jag såg de otroligt fattiga.

De som verkligen ville fly från förtrycket.

De som inte har ens chans,
att ta sig till Europa.

För att de hade inga dollar.

De hade aldrig ens sett en dollar.

De som verkligen behövde vår hjälp.

Barnen som badade i avloppsvatten.

Föräldrarna som tvättade kläder i avloppsvatten.

Jag såg åsnekärrorna som hela tiden hotade oss.

Mitt liv förändrades,
fullständigt,
och definitivt
efter alla
dessa upplevelser.

Och jag undrar fortfarande vad allt handlar om?