Hans försök att finna en ersättare till hustrun, gav han upp för länge sedan. Med sin relativt goda ekonomi kom han ganska långt, men kärleken hörde aldrig av sig. Infann sig aldrig. Åtminstone inte på ett djupare plan. Bara tanken på att intensifiera försöken hade känts som ett svek mot Annika och svärmodern. Den här perioden blev ganska kort. Han hade hållit den för sig själv och dess känslor ville han inte ha med sig i det empatiska bagaget.

Samtidigt tittade han ut över den vackra nejden med björkar och den del av sundet där de andra gubbarna bråkade om fiskerättigheterna. Här träffade han henne allra första gången. Den utsikten – och tanken - var en vacker och värdig inramning till fotografiet. Hon hade varit död i många år nu, men sorgen ville aldrig värka ut. Om och om igen målade han upp för sitt inre hur han för första gången såg henne, träffade henne, och ganska snart blev hennes. Hur de börjat dansa, prata lite ansträngt och hur kvällen utvecklade sig. Det var underbart, men alldeles för kort. Orättvist kort. Han anklagade ingen, det fanns ingen grund för det, men lite mindre otur kunde väl ändå försynen ha utsatt honom för.

Han letade ofta efter glädjeämnen i livet, och hans tankar hamnade då ofta hos sin fina och duktiga dotter. Tyvärr satt han numera på åskådarbänken då hon flyttat hemifrån för många år sedan och bodde ihop med sin fästman. Hon stod väl äntligen på tröskeln till att bilda familj? Varför väntar de så länge numera? Ett litet barnbarn skulle nog lindra hans vemod, men han sa givetvis inget till dottern. Sådant lägger man sig inte i. Då skulle han kanske få se dem lite mera på somrarna. Ett barnbarn, fantiserade han, Då skulle han nog skaffa en mjukare matta på vardagsrumsgolvet. Både här i sommarstugan och i lägenheten.

Det hela började en midsommarafton. Var det 30 år sedan? Hans vän ... > sid 3