kommentera hans ansatser. Efter en stund kom det.

• Skulle jag möjligen ha fått den sista slatten i glasskon? Om vi bara hade en, alltså.
• Höger eller vänster? sa han och kände sig dum.

Orden föll inte riktigt som han ville och han såg att hon märkte hans osäkerhet och tittade ner. Troligen log hon. Hon genmälde efter en stund att träskor också var praktiska om man får någon danspartner som inte kan hålla tand för tunga när det behövs. Eller om han inte kan dansa stadigt och ordentligt. Så blinkade hon lite diskret mot honom.

En spark från dessa känns, oavsett var den träffar, sa hon eftertryckligt.

• Ska jag känna mig träffad? fick han till.
• Nej, men jag har dig på kornet! sa hon med ett försiktigt leende och sparkade undan ett vetekorn på dansgolvet när de höll på att gå och sätta sig.

Blom tittade noga på henne, så även på den där pojken, som åtminstone tycktes känna henne väl. Pojken bjöd visserligen upp ibland och dansade med henne, men bara sporadiskt, och med ett märkligt flin i ansiktet. En så fin flicka har naturligtvis en pojkvän, tänkte han, men tyckte de var ett omaka par. Dessutom lät han aldrig en motgång vara ett nederlag per automatik! Var de ett par, trots pojkens valpighet, måntro? Det frågade han henne självklart inte, men skulle ta reda på!

Visst var hennes skoval lite udda för en logdans! Samtalsämnet också, men det höll ändå flera danser till. Det var hennes syster som hade kommit på idén med skorna, eftersom systern hade blivit ordentligt trampad på fötterna, på logdansen veckan före.

Sedan följde en lång period när de dansade tysta och bara kommenterade