Det återstod endast en liten stund kvar,

som de kunde få lov att fundera.

Allt hade sagts, som kunde få sägas,

där de stod för att lugnt diskutera.

Det hade vänts om och om igen,

och belysts från gryning till skymning.

Den minsta, den största, den sista och första -

alla fick säga sin mening.

De som var där, var väldigt perplexa,

trots vetskap de hade om djur och natur.

De visste en del om att leva och växa,

men saknade svaren på varför och hur.

Frågan som skogen funderade över

från sommaren till höstvintern sent,

var en gåta unik, som en sjubladig klöver

som ett granskott hade ställt, välment.

De äldsta, förnärmade, var sura så klart

för de oftast kunde saker förklara

men trots att granskottets fråga var rart,

var den klurig, och gick inte att besvara:

Snart skall tiden vara redo och inne,

den tid när ett år tar sitt slut,

klockan är styrd av den stora taktpinnen,

men var göms den tid som går ut?

Vad händer, frågade ett vildhallonsnår,

med de stunder vi tyckte var fina?

Blir allting förlorat när år byter år,

blir det stoft, kan allting försvinna?

Nej, hördes ekot som for mellan träden,

likt en fläkt men som inte var vind,

som kändes påtaglig och hördes helt klart;

en beröring på gran, tall och lind.

"Minnen finns kvar i fjädrarnas färger

som klär alla fåglars små vingar.

Minnen bevaras där inuti träden

som människan kallar årsringar.

Minnen är sparade bitar av tid

som människor väljer att bära,

förevigat skrivs de i överljuds toner

som själen bevarar med ära.

Lätt som en fjäder, liten och nätt,

men ljuvlig och klar som en klingande kör,

det göms på jorden i hjärtat, i själen,

och följer till himlen när människan dör."

Men TIDEN? Granskottet hördes igen,

var går tiden, vad är det för nåt?

Säg var de gömmer den tid som de tömmer

var gång som ett nyår är fött?

Ursäkta vårt granskott, den ber att få svar

på en sak som vi inte ska veta,

sa granskottets mor från skogskullebacken,

så nu slutar vi upp med att leta!

"Tiden kan ses som ett mått på allt liv,

det märks när det kommer och går,

men minnen i ringar, färgar och själar

är tidlösa, som för evigt består.

Jord med sin tid, håller om i en vals

där de glider över kosmosens golv

runt och runt, nära och intimt,

de dansar och räknar ner klockan till tolv...

..så gör de en svängom i mitten av takten,

som blir nu den första i leden,

från dansgolvet hörs det, de ber för varandra,

för kärlek och hälsan och freden."

Nu återstod endast en liten stund kvar,

på det året som nästan var slut.

Skogen var sömnig, en nattsaga sjöngs

medan midnattsblåtimman rann ut.

Vindpusten lämnade granskogens gren

och fortsatte sin resa runt klotet,

men lämnade kvar denna lapp på en sten

med en hälsning från tiden i slutet:

..sedan slutar all tid på vår jord, 

allt dåligt har inte en chans,

men det som var skapad av kärleken god,

fortsätter att finnas nånstans.

Granskottet som sov på sin mammas arm,

hade gungat med ljuvlig förtjusning,

men natten var stilla och lappen blev läst

först vid nyårets vaknande ljusning.