Du är så vacker, du, mitt allt.
Dina fingrar lekte långsamt i mitt hår.
Du kommer att vara vacker
även när du blir gammal,
sa du till mig där vi låg.

Du är en av de som aldrig blir grå,
och som aldrig blir bitter eller sur,
du har de linjer på utsidan och in
som är älskande, skrattande varm,
som i livet aldrig går ur.

Du kommer också att bli fin,
svarade jag dig med ett leende,
medan solstrimman på täcket
flyttade sin ljusa rand
lite längre bort.

Nej, jag kommer inte att bli gammal, sa du.
Jag kommer inte att se dig
när du blir gammal,
men redan nu kan jag se
hur vacker du kommer att bli.

I det ögonblicket borde jag ha förstått,
men jag gjorde inte det.
Ett mörker hade lagt sig över våra liv,
men jag kunde inte ta in det.
Idag vet jag att den stunden var början på slutet.

Ett halvår senare hade du blivit ett med havet.
Jag var ensam här med vår kärlek
som en skadad fågel i min hand,
som inte kunde flyga,
men vars blanksvarta ögonen speglade gränslös smärta.

Om bara jag kunde fråga dig varför,
men så långt kan ingen flyga.
Varför kom du till mig
med det vackraste som finns
bara för att så snart slita sönder det?