... varma vintervinden knakade mjukt i kapellfönstren.
Där inne stod en grupp människor i svarta kläder.
Frank Sinatras sång "My way"skakade väggarna i det slutna rummet.
Hans röst full av liv, förstärkte omedvetet, de närvarandes kusliga känsla.
Deras insinuanta blickar försökte envist undvika den orörliga kroppen i kistan,
men om någon blick av en tillfällighet fastnade på den avlidne,
fylldes den då ögonblickligen med isande förskräckelse.
När sången slutade, tog en irriterande tystnad grepp igen.

Den kortväxte prästen gick fram.
Hans korta, håriga händer fingrade nervöst på Bibeln.
Med sörjande blick tittade han på de närvarande och sade,

"Tiden är inne hos er levande.Låt oss då utnyttja den väl...."

Då han plötsligt stammade och tvekade.
Sedan kastade han en försiktig blick på kistan.

"Ja, vad skulle jag säga?...VAD SKA JAG SÄGA?!",
och hans frågor hängde i luften.

Hans bönfallande ögon försökte fånga de anhörigas blickar
men deras hängande huvuden
markerade tydligt på en plågsam avslutning.

Plötsligt höjdes prästens röst av sig själv till basuntoner,

"Vi människor är verkligen märkliga underverk!
Genialiska i våra tankar,stora i handlingar,
men är så negligerbara och samtidigt fruktansvärt
förödmjukade till äckliga maskar
framför det oundvikliga slutet!",och hans stora underläpp darrade.


Efter talet greps han av kvävande hosta.
Av hans ansträngande hostattack stängdes kistans lock
och den gled sakta bakåt.
Vid en första anblick öppnades en oansenlig ståldörr
och krematoriets ivriga eldslågor slickade skyndsamt
den lackerade lådan.

De sörjande knuffade varandra ....rusade ....mot utgången...

Livsimpulser strök bort deras ångest för ett stund
och de skiljes åt olika håll.........................