Mitt skal rämnar. Den mur jag länge putsat och förstärkt, spricker och faller sönder. Bitar av murbruk faller till marken och knastrar under mina fötter.

Jag kämpar febrilt med att hålla ihop dom lösa tegelstenarna, fast jag vet att jag borde släppa dom och låta försvarsverket falla samman.

Bakom muren finns jag, utan knagglig hård yta och utan brukets brist på följsamhet.

Vissa ser genom sprickorna och deras blickar dömer mig inte. Rädslan för att visa mig bor i mitt sinne, den lever i min värld.

Insikten om vem jag är har givit mig näring att växa och mitt skal har blivit för trångt, min tjocka kostym spricker i sina sömmar.

Jag håller på att rymma från mitt egenbyggda fängelse, och när jag väl kommit över det yttre staketet kan jag låta mina ben bära mig över ett fält med böljande gult gräs.

När jag når fram till skogen på andra sidan, kan jag söka upp en glänta med frodigt gräs, låta frihetens ljuvliga doft fylla mig, och till kvällen tända en eld vars värme obehindrat kan tränga in i mig och ge mig frid.