Spröjsade fönster med glimmande ljusstakar. Förväntansfulla barn i röda finkläder stojar omkring. Tv:n visar välbekanta
ansikten. Vuxna dukar fram mat på vita dukar. Lågorna dansar stilla i den öppna spisen. Värmen och ljuset strålar ut i den kyliga kvällen.

Det vita täcket gör världen mjuk och tyst, bara knarret från mina steg hörs när jag går vidare nedför gatan.

Grannhusets häck spretar åt alla håll, som håret på en gammal professor. Grå eternitplattor och en rostig järngrind får barnet i mig att snabba på stegen en aning. Mörka fönster drar till sig min blick, snabba bilder på hemska ansikten visar sig i mitt inre. I köket får ljuset från diskbänken en skugga att visa sig, mina ögon spärras upp och jag håller andan.

Strålkastare kommer ljudlöst mot mig, jag stelnar till som rinnande stearin. Allt känns konstigt och jag undrar för en sekund om det är på riktigt.

Bilen stannar till och lamporna släcks, bakdörrar öppnas och ut stormar tre rödklädda små figurer. Snabbt springer dom in genom grinden och fram till dörren.

-Farmor, farmor, nu kommer vi!

Ytterlampan tänds och en gammal kvinna kommer leende ut med armarna utsträckta framför sig.