När mörkret lägger sig då kommer tankarna och synerna fram, vem ska trösta dig. Du finner inte din mamma och inte din pappa.

Din oro växer sig till ångest.

Att du är en mamma att du är en maka är inget som finns kvar i dina tankar.
Du är åter igen den lilla flickan som söker sin mammas famn.
Eller du måste iväg och arbeta och göra rätt för dig.

Du har tagit många steg tillbaka, du är inte dig själv. Och det gör dig förvirrad.
I frustration kan du bli arg, du kan svära och slåss.
Men inget av det där är du...

För tänk dig själv att vakna i en annan kropp, nytt rum, kanske ny stad.
Att varje morgon inte vara hemma.

Människor som du inte känner igen stövlar in i ditt rum. De bestämmer vad du ska göra,vad du ska ha på dig och när du ska sova och vad du ska äta.

Du är vilsen och osäker i din nya värld.
Det är nog så många känner när de kliver in i demensen okända och skräckfyllda värld.

Men allt är inte svart.

För visst ser du ibland ljuset blänka vid en dörr, och där minns du hur allt va som förr.
Du minns den du älskat,du minns de nära och kära.

Och det är då du känner frid.
Det är då du är lugn och är tillfreds med ditt liv.