Personliga reflektioner kring fenomenet med skrivkramp som tar avstamp i läsningen av J.P. Sartres 'Äcklet'. Utdrag ur Eva Alexanderssons översättning till svenska utgivet på Albert Bonniers förlag.
Skrivkramp - en kamp för livI vardagsrummet ligger jag raklång på min soffa som numera också är min säng. Jag lever ensam. Där jag ligger har jag det ganska bra, att kunna smälta en rejäl middag utan krav på sig att göra något, vara någonstans, vara någon. Ett behagligt ljusskimmer ramar in miljön. Det är samlade krafter, fläktlampan i köket bidrar med sina blygsamma men oumbärliga ljusstänk. Från skrivbordsdatorn strimmar både ljus och ljud i angenäma stämmor. Det stora fönstret mot gården bjuder en sista skvätt dagsljus uppblandat med gatljus och reflektioner i snön. En rödfärgad ljusslinga i fönsterkanten kröner verket. Detta är omständigheterna. Goda för inspiration. Mycket riktigt kommer idéerna farande, räckor av ord av högsta märke som bara blir till utan korrigering, en malström av bilder. En gång i tiden hade jag forit upp genast för att anteckna, plita ned, spara dessa flyende tankar. Men inte idag. Jag andas lugnt och låter tankarna fara dit de var på väg utan att störa dem. Det fattas något. Mitt sinne är en vrakspillra på ett stort och mörkt öppet hav. Strömmarna leder än hit, än dit och jag sugs med, utan att göra motstånd, utan protest. Jag vill förädla tankarna, föra in dem på vita blad och borsta dem rena, sortera dem. Detta innebär att ibland ta språnget upp ur havet och in i den fasta trygga hamnen. Flitens och arbetsmoralens högborg, denna tunga tröga borg. Jag behöver bara gästspela, hyra ett rum vid vattnet, ett där skrivbordet står vid fönstret, där ljuset är ett behagligt skimmer, där jag kan vända åter till havet när helst jag önskar. Men det är aldrig så enkelt. Det är i det virvlandet havet lockelsens sirener ständigt kallar, utan uppehåll. Vid skrivbordet i hamnen är jag fjättrad och mitt väsen kräver ovillkorlig frihet – för alltid. Dessa bojor som fjättrar mig, de är falska. Oförmögna att hålla mig kvar ens för ett ögonblick. Men ändå. Jag förlamas av tanken. Detta skarpa sken av trygghet och flit. Mitt väsen vill vara fritt, jag kan inte inrätta mig.
Prosa
(Kortnovell)
av
Himlarymder
Läst 206 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2016-01-06 22:14 |
Nästa text
Föregående Himlarymder |