det är som att vara den döda poeten

en skugga ett plagiat av mig själv

glädjen har lämnat mig

 och allt det jag en gång var,

som människor tyckte om,

men som tyvärr inte  längre finns kvar

nu är jag splittrad och förbi

och så in i märgen trött

liksom uppblött

av alla mina tårar

till ingen nytta

den enda som behagar stanna är,

min vän depressionen

vi har vuxit ihop nu

blivit ett

i dödens famntag förenade i tron

tron på eländet och misären

tron på smärtan i karaktären

tron på att det visst inte går

en kanal ner i mörka bunkrar av ihålighet

dyster melankolí och självupptagenhet

en själens trötthet efter att för mycket drömmar

grusats och livlinan kärleken

bryskt ryckts av

 lämnad för en annan

historien så banal

och kanske bara ett försvar

att gömma sig i

när man blivit överlistad

av livet självt

i känslans outgrundliga mörka återvändsgränd 

känner mig förbi

orkar jag inte mer

än uppehålla ett sken

av att jag ändå tror och hoppas

att livet kommer åter

lusten och glädjen

att ärren bleknar

och jag reser mig igen

skakar av mig alla hemska trauman

 och vågar tro på en framtid ändå

kanske inte just vi två

men ett liv värt att levas ändå

med självrespekt och hopp