|
|
Den andra kvinnans relativitetsteori
hade du följt mig ut i rymden
eller åldrats i åtråns famn
fast i din verklighets atmosfär
låt mig åka
men se mig aldrig återvända
det är relativt
förändras i åskådaren
om du inte botar din blindhet
förblir det som skulle bli oss
i ett icke skådligt mörker
fina du
kan du se stjärnorna bakom hennes gravitationsfält
kröker sig ljuset och möter dina pupiller
i en bländande konstant båge
böjer sig rummet
där hennes strålar skulle varit
du vet att hon är tom i så fall
*
sök efter mig
i uttorkade flodmönster på mars
bestig bergens ansikten
och dö bland oupptäckta stenar
klyv oss på mitten
förminskas i dess våld
men pulvrisera världen
i våra lidelsers krater
eller
ta min hand
låt oss uppfyllas av tyngden som
färden mot ljusets hastighet kuvar
ge upp till kontraktionen
ju snabbare det går
isär
är vi kvarlämnade kosmonauter
i en ohyggligt stillastående svärta
ihop
blir rummet fyrdimensionellt
tiden böjer sig för vår vilja
och mörkret spelar ingen roll
om man är två
Fri vers
(Fri form)
av
AmandaB
Läst 482 gånger
och
applåderad av 16 personer
Publicerad 2016-01-12 20:38
|
|
|
Burn
det finns risker i livet, det finns alltid risker i detta liv, det hade heller inte varit värt någonting utan dem, det är dem som gör det. i riskerna finns alltid valmöjligheter, det är dem som är svåra. det är det som är spelet.
"hade du följt mig ut i rymden
eller åldrats i åtråns famn
fast i din verklighets atmosfär"
där har vi direkt ett val som kan/måste göras och en medföljande risk att förlora på det val man gör. den tredje raden säger allt, jag tycker om den, särskilt när den ställs mot första raden. där finns ett absolut nyckelord för mig: "rymden". rymd. volym. storlek. det svåra är att gå för sånt - om det innebär att man måste slita sig ur sin egen verklighets atmosfär, för den är trygg, hemvan, oavsett hur förvriden den är.
det kommer att bli en hoppig och virrig kommentar, det här, då det för mig handlar om två gigantiskt stora områden: fysik/astrofysik/matematik och psykologi. kombinationten av dem är hur jävla häftig som helst, älskar det oändligt! men det är lika jävligt svårt att prata om då det kräver mycket lång tid och oerhört omständliga förklaringar. därför kommer jag att hoppa hit och dit utan tydliga samband, vilket med nästan nödvändighet kommer att göra det obegripligt :)
hade jag följt med ut i rymden? svar: ja! för den är det enda som betyder något. men, som sagt, det verkligt svåra är att bryta sig ur sina egna begränsningar och bojor. man söker oftast bara bekräftelser på det man vill tro på.
det är en spännande andrarad i första stycket, "eller åldrats i åtråns famn", som gör valet svårare då det ju är något väldigt begärligt. det beror alltid på vad man är, vad man söker. men det är just därför jag tycker om första stycket så mycket. för mig är svaret otroligt enkelt; det är helt enkelt den väg jag går.
"låt mig åka
men se mig aldrig återvända"
haha, underbart! älskar dubbelbetydelsen i det! vi har en fiende - tiden - som vi alltid förlorar mot (även om det rent matematiskt sett inte alls behöver vara så), särskilt vid stora hastigheter. hur psykologins och fysiskens realitet samverkar i de raderna är en femetta.
sedan kommer några helt otroliga rader:
"om du inte botar din blindhet
förblir det som skulle bli oss
i ett icke skådligt mörker"
ja. ja. ja. så jävla mycket ja. så sant, så otroligt sant. det där är riktigt tunga rader, det är exakt så det är. och jag tänker på hur de passar så bra med de rader som följer om att se stjärnorna bakom hennes gravitaionsfält. fullkomligt älskar de bilder jag får av det stycket! det är så jävla vackert att det är inte sant!
"kröker sig ljuset och möter dina pupiller
i en bländade konstant båge"
åh!
astrofysik och närhet i ett. vackrare blir det inte. och när sedan
"böjer sig rummet
där hennes strålar skulle varit"
kommer så blir jag alldeles mjuk av vackerheten. vår mänskliga psykologis grund är närhet. vi är skapade i närhet. vi blev till i närhet. maximal närhet är det första vi vet. mot det ställs allting oavsett vi är medvetna om det eller inte. närhet och avstånd. att vara nära en annan människa. riktig närhet. stor närhet. det är det största. det är det bästa.
när jag då läser om hur rummet böjer sig där hennes strålar skulle ha varit så är det för mig ett närhetssökande av enormt format från stora krafter. när ljuset kröker sig av hennes närvaro. när min blick böjer av in mot henne. när mitt väsen känner av kraften från hennes existens. att följa längs hennes kraftlinjer. att känna av hennes dragningskraft. att låta min blick dras in mot hennes mittpunkt. att sjunka in mot galaxens centrum. att genomströmmas av, osynlingt, ljudlöst, av hennes historia, hennes tider, hennes arla i urtid, hennes begynnelse, för i hennes storlek, i hennes rymd, finns den första tidens början, alla tiders början, den som går både framåt och bakåt, den som står still, den jag kan känna av hennes medvetande genom att möta hennes rymd - och bara vara i den.
älskar disjunktionen som följer! och kan naturligtvis inte låta bli att undra om den är exklusiv eller inklusiv. det finns begränsningar, på olika nivåer, men också överskridanden och samtidigheter, sådana som är fullkomligt ologiska förutom för den yttersta verkligheten, den som finns längst in, den som tillhör det minsta. det absurda i kvantnivåns värld, det obestämbara i matematiken, det krockande i psyket. men vi står alltid inför val, vi möter alltid eller-heter, så vi måste välja även när vi inte vill. vet vi vad vi vill? egentligen? oftast inte, så vi går och lever på chans. i ett spel med lite tid.
"sök efter mig". tycker om den raden, och det som följer; att följa det uttorkade flödet, bestiga ansiktetena och känna deras konturer, att dö, där, mitt bland oupptäckta ting. att klyva oss, att gå så rakt in i det, förminskas i våldet - och samtidigt ta världen med oss när vi bara går för våra lidelser. ja, om vi är större. vilket vi är. för det beror på storleken, så lika söker lika; storlek söker storlek. där kan vi hålla det minsta och med det nå de yttersta gränserna. och där, där blir det riktigt spännande. där, där ingen annan har varit. att känna rummet ta slut. att möta någon som är lika stor. att möta ett annat universum med rymd utan slut. att möta en kraft man inte får grepp om. att träda in i ett djup utan slut.
vad som gör hennes dimensioner så attraktiva
är att de är helt utanför min egen rymd
och att de är - Stora
mycket Stora
jag söker mig mot "eller" och känner av samma mjuka början; "ta min hand"; det finns ett erbjudande där också och det är just den är mjuka början hos båda valen som gör det så svårt att välja. men första stycket är så jävla häftigt att jag blir alldeles till mig!
"låt oss uppfyllas av tyngden som
färden mot ljusets hastighet kuvar"
vilken formulering! fucking hell!
"ge upp till kontraktionen
ju snabbare det går"
sammanpressa allt vad som går, för att nå maximalt möte, för att nå maximal täthet, för att stanna av ljuset,
för att hålla ljuset i handen
det är så jävla häftiga val det står mellan, och jag känner återigen valets kamp. och ska man gå för det? ska man gå för begränsningen? ja, till viss del såklart. saker är bundna i tiden, utom och inom oss, och om vi ska lösa vissa av dem så måste vi följa lagar och tider. frågan är hur grundlig man vill vara. frågan är vad man egentligen vill nå. det är bäst att börja med de stora frågorna först. och om man inte vet vilka de är så krigar man sig fram, man bara tar sig vidare, man söker sig genom, bortom, via det uppenbaras miljöer och genom att bryta tankar och deras lagar.
"isär är vi kvarlämnade kosmonauter
i en ohyggligt stillastående svärta"
ja
absolut
"ihop
blir rummet fyrdimensionellt
tiden böjer sig för vår vilja
och mörkret spelar ingen roll
om man är två"
där
löper allt ihop til en punkt:
tvåheten
(och här kommer också min enda kritiska synpunkt, nämligen att det blir en mer riktad betydelse om det står "när" istället för "om". "om" bär mer på en frågeställning i sig, det är mer en undran, medan "när" konstaterar, slår fast, att det verkligen är så.)
när man är två
spelar mörkret ingen roll
tid och rum förflyttas
precis till vad man vill det ska vara
rymden är också det enda som kan färdas fortare än ljuset, hur mycket fortare som helst. rymden behöver ingenting medan allt annat behöver något. rummet är det stora - och dess storlek är allt. delat rum, delad rymd, är den bästa närhet som finns. där finns inga gränser för vad som kan skapas och upplevas.
det handlar om rymd
det handlar om storlek
och det handlar om närhet
matematik och psykologi ihop
kropp och astronomi tillsammans
hur nära kan vi gå någon?
hur nära vill vi gå någon?
vad vill vi uppleva egentligen?
vad går vi för?
jag älskar den här texten.
"kan du se stjärnorna bakom hennes gravitaionsfält"
"böjer sig rummet
där hennes strålar skulle varit"
att gå in mot det. att möta henne. att gå henne nära, Nära, NÄRA!
att försöka förstå fysiken
att försöka förstå universum
att försöka förstå psykologin
att försöka förstå en annan människa
kräver
öppenhet
vilja att acceptera det som är
självkritik
för att se
för att nå
återigen kommer då frågan in vad vi vill, vad vi söker, vad vi vill nå - egentligen
bota blindhet
lösa avstånd
är inte lätt
att våga gå egna vägar kräver mod
men det är värt det
haha, jävlar vad lång kommentar! jaja, det får bli så, långt och oredigt, men vad fan, det är en text som verkligen, verkligen är åt mitt håll - out there :)
2016-03-23
|
|
|
|
Burn
fucking love this one! har läst den många gånger nu. snacka om att den förenar två av mina allra största intressen. finns så jäkla mycket jag kan säga här och jag återkommer nog med en mer ingående kommentar nån dag.
det är med såna här perspektiv som det blir som störst.
2016-01-18
|
|
|
Nästa text
Föregående
AmandaB
|
