jag vet hur det känns att vilja dö
att se på himmeln, känna glöden
vilja rivas i en kavalkad av löv
som mina fingrar dina skulderblad
över huden i de fjäderlätta fjunen
över huvudet är vinden samma sak
under skorna, kullerstenen, varje dag
en pärs för lederna, svider ut i vardera
i blodomloppet färdas, ut ur sulan
jag får slut på andetag, jag vet hur
jag vet hur det känns att vilja dö
tänder tills det bränner ner i halsen,
och är det ännu bättre kanske,
om glöden kommer utifrån när
den papperstunna själen är skör
sånär till minnet av din mun och mitt kön
och då försvinner alla ljuden,
jag hör inget mer än ljudet av vår dröm
försök att dölja med substanser
vad skulle hänt om du fått chansen
med balansen, nonchalansen
försöker drömma dissonanser
nåt som överrumplar tvivel
ser vi upp på samma himmel,
vari glöden rubbar allt som är ömt
allt är stort men världen krymper och
kanske kan jag glömma bort att
jag vet hur det känns att vilja dö