Det här håller inte. Blodsockret sjunker som vissa maktfullkomliga fackpampars moral. Ett moras, rätt genom löpbandet bara. Ändå tycker jag att  mitt långtidsverkande insulin för tillfället ligger rätt. Det diffar inte alltför mycket från natten till morgonen. Jag drar också ned måltidsinsulinet inför träning och klunkar hela tiden starkt utblandad sportdryck. Och ändå, från 10,0 mmol till 5,0, efter tjugo minuters löpning i Skalman-tempo. Tjugo lugna minuter senare har det fallit ner till 3,0 mmol och det är hög tid för ett par Dextrosol. Men varför?

En reporter från Mittmedia var här och gjorde ett reportage angående antologin ” Make Love not War”, i tisdags. En gammal kompis till mig var också med. Vi har haft sporadisk kontakt med varandra sedan tjugoårsåldern. Det har gått fem år sedan vi setts och så har vi träffats och det är som ingenting har hänt. Jag visste inte att han skrev poesi. Eller jag visste att han skrev, då han är så kreativ på alla möjliga plan - inte minst musikaliskt. Men inte såhär. Kul är det i alla fall, att vi är publicerade i samma bok. Och naturligtvis alltid roligt att träffa en gammal vän. En genuin och mycket varm och fin människa.

Mötet med reportern gick väl sådär. Med 2,8 i blodsocker strax innan så vräkte jag i mig saker för att hon inte skulle tro jag var packad eller sjuk och vända i dörren. Och naturligtvis kom rekylen. Trött, seg och svårt med att finna linjer i tankarna. Det är liksom svårt att fungera överhuvudtaget och göra någonting vettigt alls när jag är hög i blodsocker märker jag. Låg också för den delen. Antar det kommer vara såhär en period innan det blir bättre. Innan jag hittar rätt i mina doser. Jag har också märkt att hög är likhetstecken med ett lågt humör. Själva varandet blir jobbigt på ett sätt. Alltings existens ifrågasätts. Det är som ett sorts bakisnystande. Lågt är mer stark irritation - om det inte går riktigt lågt då.  Nåväl, intervjun gjordes i alla fall, hon skulle även berätta om mitt skrivande som sådant och diktsamlingen ”Mittemellan”. Vi får se hur allt kommer ut. Antagligen ser jag ut som en idiot på bilden, men vad gör man. Om en vecka är det glömt, och förhoppningsvis känner någon själ sig nyfiken på böckerna. Jag hoppas det.

Diabetes, ett ständigt pågående detektivarbete. Och redan nu förstår jag att det stundtals är fullständigt ologiskt. Det är ett pokerspel mot ett gäng nybörjare som ändå tuggar upp en. Trots alla kliniskt korrekta beslut så förlorar man, vilket naturligtvis gör att man skickas mot en total tilt. Men precis som med poker så vinner man i längden om man försöker att hålla ihop och blöda så lite som möjligt under de tillfällen frustrationen har en i sitt grepp.

Nu ska jag skölja av den med ett mycket starkt och fylligt rött vin. Ärligt talat är det inget vidare, jag gör som italienarna och spolar lite vatten i det.

Antal km: 7       Min/Km: ?     Dagens läxa: Långa perspektiv