vid minus tretton

trodde jag aldrig du skulle falla

i riklig volym

över alla dessa bokstävers ensliga trappsteg

till samma mark

under ett par värmande timmar

i halv ihjälfrusnad

kristallstel

och ändå kännas så våt

mot mina bortglömda läppar

vars ord en gång

klättrat nästan

dit du annars ofta rider, hästdrottning

fastän nu

vi ligger här

som bevingade björnar

och rävlikt räknar Å:n, Ä:n, Ö:n

för att bli färdiga

med sagan som bara kan börja

mitt i trappans knarr

åter nyfikna

bekant trampa

genom tidens ögonvrår

följer vi skuggan av

en snöflinga

på sin höjd två

lika vansinnigt nedramlande

som skönt upptinande