Det ligger en gammal kvinna i sängen.
Fridfullt och klädd i vitt vilar hon
med händerna knäppta på bröstet.
Hon dog under natten, 97 år gammal.
Vid sänggaveln sitter hennes storebror,
förstummad, och har svårt att förstå.

När en bår rullas in och kvinnan
som varit hans syster i 97 år lyfts över
på båren och rullas ut ur rummet,
tar han tag i sänggaveln med ena handen
och reser sig upp, som om han tänkte säga något.

Men inga ord kommer ur hans mun.

Han står så, stilla, i några sekunder
med handen kvar på sänggaveln
och ser båren rulla ut ur rummet.
Sedan sätter han sig ner igen,
fortfarande lika tyst.

Så gör vi ibland, vi människor;
reser oss häftigt för det ofattbara,
bara för att det inte finns
något annat vi kan göra.

Sedan sätter vi oss ner igen.
Också det för att det inte finns
något annat vi kan göra.