Ljus om morgonen
ljusstråles skimmerglans
ljus om kvällen
glitterskenets skymningsdunkel

orkidén på ängen har en vit juliblomkrona
strandorkidén ler vilt glittrande invid stenar
medan sommaränggräset slokar lite av torka
blåklockorna ringer till så djupt blått,
där människorna går i naturreservat och sköter sig.
Hittar så lätt på kartan, medan hon ser sig över axeln
för att inte bli påhoppad av syrsorna som sjunger i ett kör

När vi återvänder konstaterar vi att allt är som det verkar.
Hur det andra upphävt sig självt.
Trots diset skyls ingenting i höljen.
Dem ser vi redan.

Vad är det vi söker efter?
Liv det vi lever.
Liv, det vi skulle kunna leva.
Där vi blir till av motsatser och olikheter.
För att inte gå på grund och förlisa i vår ark
måste vi röra oss framåt i snabb takt.

Alla rörelser visar innehåll, hur det får form och materia,
när liv möter varandra och konfronteras i möten, träffar
betingas av varandra till syndjup över ytan.
Att inte bli rädd för människors olikheter utan stanna upp
och stärkas.