Så många gånger
som jag känt att det varit rätt.
Som jag sett in i någons ögon
och trott att det varit vattentätt.

Besvikelsen har sköljt över mig
så ofta att jag blivit van.
Och jag har skrivit så många texter om det
att det hade kunnat bli en roman.

Jag är så trött på att höra
"det kommer hända dig med".
Ja, det kommer det säkert
men det känns inte bättre för det.

Jag önskar ibland
att jag hade något att skylla på.
Kanske att jag är trött på relationer
eller att jag trivs bäst ensam ändå.

Men nej,
det är inte så jag känner.
Och jag vet att det inte är synd om mig.
Jag har jättemånga vänner.

Men det är inte där skon klämmer.

Hur kan det vara så svårt
när jag bara vill hitta nån
som älskar mig lika mycket
som jag älskar honom?