Det var en vårvintermorgon år tjugohundraåtta som jag var ute och gick på skaren med våra hundar. Hundarna sprang före och undersökte allt som gick att undersöka. Vårsolen gassade och en underbar blå himmel fanns att skåda in. Skaren var riktigt hård och så här tidigt på morgonen höll den mer än bra att gå på.

Älskar verkligen vårvintern vi har här uppe i vår landsända. Minusgrader på nätterna och en härlig dagsmeja under dagarna. Det går att åka skidor, sparka i skoterspår, köra skoter, gå i skoterspår och ibland att gå på skaren, åka skridskor med mera. Till och med att det går att cykla för nu är asfalten framme. Gäller bara att se upp för olika isfläckar på bara vägar. Utelivet sjuder verkligen av olika aktiviteter. Det grillas i grill, steks korv och andra olika maträtter över öppna eldar ute och där man befinner sig till exempel med sin skoter.

Frihet är att nå till allt i naturen som man annars inte kan nå och det är verkligen ett stort nöje för mig och hundarna. Vet med mig att just där jag går nu är det en myr som kan vara ganska gungigt blöt sommartid. Ser fågelspår i skaren. Här har det varit dans i morse. Ser att det är ganska stora fågelfötter och då vet jag att det är tjädrarna som har varit här ännu tidigare än jag. Se där, där finns det spillning som också talar om att jag har rätt i mina tankegångar.

Vänder och går tillbaka mot de gamla träden som jag brukar stryka på och krama. Gillar att fotografera dessa ljuvliga gamlingar. De står gråa, höga och sliverlika här och där insprängda bland små föryngrade tallar.

Plötsligt kommer ett oroväckande stort och mörkgrått moln på den nyss molnfria himlen. Långt där borta ser jag hur vinden har samlat på sig ytsnö och nu virvlar typ en snöstorm upp.

Ropar genast in hundarna och vi tar snabbt skydd bakom en jättestor storsten för att få läa mot den hårda snövinden.

Då hör jag hur det låter som ett stort vemodigt skrik över nejden. Hundarna lystrar och jag darrar till av förskräckelse. Skriket berör verkligen min själ. Då hör jag dånet.

Helt plötsligt är det molnfritt igen och solen skiner. Vi skyndar fram till öppen terräng för att se vad som hade hänt.

Den ståtligaste av alla dessa torrfuror hade vält. Den låg helt utslagen på skaren. Jag och hundarna skyndar oss dit. Isklädda tårar finns strax där under tallkronan satt en gång. En bit längre ned och där en tjock kvist fanns för länge sedan finns det ett hål som står öppet som en mun av förskräckelse.

Jag sätter mig på knä och pratar med det välta trädet. Smeker dess vackra gråa och kala boning. Talar lugnt och stilla hela tiden. Berättar att nu blev dennes tid utmätt men gröna små skott ska bära dennes arv vidare så nu kan torrfuran ge upp och låta naturen bryta ned det välta trädet på rätt sätt.

Inbillade jag mig eller hörde jag verkligen en djup suck av tacksamhet?

21 januari 2016