Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Dagens ord är "välte" i dagens skrivövning. Text + Foto = Copyright Ljusletaren


Trädet välte

 

 

Det var en vårvintermorgon år tjugohundraåtta som jag var ute och gick på skaren med våra hundar. Hundarna sprang före och undersökte allt som gick att undersöka. Vårsolen gassade och en underbar blå himmel fanns att skåda in. Skaren var riktigt hård och så här tidigt på morgonen höll den mer än bra att gå på.

Älskar verkligen vårvintern vi har här uppe i vår landsända. Minusgrader på nätterna och en härlig dagsmeja under dagarna. Det går att åka skidor, sparka i skoterspår, köra skoter, gå i skoterspår och ibland att gå på skaren, åka skridskor med mera. Till och med att det går att cykla för nu är asfalten framme. Gäller bara att se upp för olika isfläckar på bara vägar. Utelivet sjuder verkligen av olika aktiviteter. Det grillas i grill, steks korv och andra olika maträtter över öppna eldar ute och där man befinner sig till exempel med sin skoter.

Frihet är att nå till allt i naturen som man annars inte kan nå och det är verkligen ett stort nöje för mig och hundarna. Vet med mig att just där jag går nu är det en myr som kan vara ganska gungigt blöt sommartid. Ser fågelspår i skaren. Här har det varit dans i morse. Ser att det är ganska stora fågelfötter och då vet jag att det är tjädrarna som har varit här ännu tidigare än jag. Se där, där finns det spillning som också talar om att jag har rätt i mina tankegångar.

Vänder och går tillbaka mot de gamla träden som jag brukar stryka på och krama. Gillar att fotografera dessa ljuvliga gamlingar. De står gråa, höga och sliverlika här och där insprängda bland små föryngrade tallar.

Plötsligt kommer ett oroväckande stort och mörkgrått moln på den nyss molnfria himlen. Långt där borta ser jag hur vinden har samlat på sig ytsnö och nu virvlar typ en snöstorm upp.

Ropar genast in hundarna och vi tar snabbt skydd bakom en jättestor storsten för att få läa mot den hårda snövinden.

Då hör jag hur det låter som ett stort vemodigt skrik över nejden. Hundarna lystrar och jag darrar till av förskräckelse. Skriket berör verkligen min själ. Då hör jag dånet.

Helt plötsligt är det molnfritt igen och solen skiner. Vi skyndar fram till öppen terräng för att se vad som hade hänt.

Den ståtligaste av alla dessa torrfuror hade vält. Den låg helt utslagen på skaren. Jag och hundarna skyndar oss dit. Isklädda tårar finns strax där under tallkronan satt en gång. En bit längre ned och där en tjock kvist fanns för länge sedan finns det ett hål som står öppet som en mun av förskräckelse.

Jag sätter mig på knä och pratar med det välta trädet. Smeker dess vackra gråa och kala boning. Talar lugnt och stilla hela tiden. Berättar att nu blev dennes tid utmätt men gröna små skott ska bära dennes arv vidare så nu kan torrfuran ge upp och låta naturen bryta ned det välta trädet på rätt sätt.

Inbillade jag mig eller hörde jag verkligen en djup suck av tacksamhet?

21 januari 2016




Fri vers av Ljusletaren
Läst 1437 gånger och applåderad av 21 personer
Publicerad 2016-01-21 09:37



Bookmark and Share


  Kim VIP
Ja! Att vi berörs av din text tolkar jag som att vi egentligen hör ihop med naturen. Hur skulle vi annars klara oss? Men vi använder ju inte alltid hjärnan till att vara rädda om vår jord, dessvärre….
2016-08-20

  soligajag_1 VIP
Vilken underbar berättelse om dess natur och hur den beter sig i olika skeden. Njuter av din text på alla sätt och vis. Lystrar till furan och tallen som du tar farväl av! Så fint skildrat!
Hundarna talar sitt eget språk!
Fotot är så passande!
2016-02-21

    Anna Sefyrin Höijer
Grymt bra text! Jag älskar träd, och du beskrev dess sista tid väldigt bra och berörde med den ödmjukhet du uttryckte kring den fallne. Bra gjort!
2016-01-25

  Lindha W Gustavsson
vilken underbar skrivarglädje du har - du får till det på alla sätt och vis. Underhållande.
2016-01-24

  Bo Himmelsbåge
Härlig naturberättelse, om en underbar vårvintermorgon, där dramatiken plötsligt bryter sig in!
Mycket fint beskrivet av Naturens egen röst till oss människor; påminner lite om Jack Londons "Skriet från vildmarken"!
Mycket ömsint beskrivning av den av den silverfärgade, ståtliga torrfuran, som både skriker, visar förskräckelse o suckar, när dess sista stund är kommen!
Sparas!
2016-01-22

  ResenärGenomLivet VIP
Det blir så härliga berättelser av dina skrivövningar...denna påminde mig om ett torrt träd som jag tänkte fotografera, för det var så fint...men jag väntade för länge, för en storm välte omkull det, tyvärr...:-(
2016-01-22

  Chawa VIP
Krispigt vintervitt och med glädje och spänning berättat! Jag som är en vän av träd föll för hur skrivarjaget talade med det fallna trädet. En sån lycka för den som är i övergången, att få närhet och värmande lugnande ord med sig på färden... Jovisst var det en djup suck av tacksamhet som hördes till svar!
2016-01-21

  ULJO
Härligt berättat
2016-01-21

  Valkyria-Fatale
En fin text, och den är mycket målande i sin beskrivning av miljön. Jag känner din kärlek till natur och utomhusvistelse i den friska vårvinterns väderlek, när jag läser din berättelse. Sköna och uppfriskande tidiga promenader, och detta tillsammans med djurens bästa vän (även om jag själv är mer av en "kattmänniska), hunden, där ni utforskar skog och mark, i de väl kända naturstråk som jag via texten uppfattar dig både känna till väl, och älska helhjärtat. Vad ledsamt mot slutet av berättelsen, och vilken kärlek sen då! Jag kan se bilden, du målar upp i texten framför mig när jag läser. Underbart! // V-F
2016-01-21

    ej medlem längre
Vårvintern med dagsmeja och sol är den finaste delen av vintern.
Visst hör man träden och naturen om man ger sig tid att lyssna.
Fint berättat från den norrländska skogen!
2016-01-21

  Kjell Åhsberg
Återigen en trevlig berättelse, och visst var det trädet som svarade. Med ett öppet sinnelag kan man få uppleva sådant. Bara att tacksamt ta emot.
2016-01-21

  Maria Sundelin VIP
Fint om naturens egna livsbejakande.
Kramar
2016-01-21

  louisegirl
Fint berättat, om allt levande som hör samman
2016-01-21

  bumerang
Så fullkomligt och varsamt.
Ja, allt levande hör ihop.
Fin eftersmak.
2016-01-21

  erkki
Rar och välskriven berättelse. Visst kan man tala med naturen! Och visst får man svar! Är det tjäderspillning på bilden?
2016-01-21

  erkki
Nu har jag skrivit min dåliga variant på temat. Ber om ursäkt!
2016-01-21

  överlevaren VIP
Naturen har mycket att erbjuda och bidrar till glädje.
Fin skildring det blev tydligt med dina ord!
2016-01-21
  > Nästa text
< Föregående

Ljusletaren
Ljusletaren