..... gick jag på en knivsegg, långfärdsskriskor.

Isen gjorde ljud ifrån sig.I början var det varning sedan elaka signaler .
Det var som en irriterad val.
Jag kröp ihop av skräck men fortsatte glida .
Med tiden vande vi oss och började lyssna, och prata med varandra.

"Tryck inte din vassa kniv för hård i mig", sade den jämmerligt.

Jag tog bort skridskorna och satte på mig vinterkängor.
Isen tackade innerligt.

Solen sken skarpt.Snön glittrade och knarrade.
Flygkänsla grep mig och jag kände mig bokstavligen plötsligt tyngdlös.

Jag blev helt obegriplig för mig själv!

Obetydlig, liten varelse som jag, kröp på isen och kände mig
i sjunde himlen. ...Isen började skratta.....

"Jag upplever.. jag känner ...jag kan nästan gissa eller till en del
känna rymdens tyngdlöshet!O!jag förstår nästan den känslan

som_GUDS_BARN_JESUS_hade
NÄR_HAN_GICK_PÅ_VATTNET!

.O,GUD! jag behöver inte flyga i rymden.
Jag är redan där .",jag kvävdes av glädje.

Solen vinkade farväl åt mig.skymningen kom.
Min älskade Måne, log mot mig.

Den dagen blev jag förtrollad
från morgon till kväll.