Vet du hur det känns att vara åtta år och inte välkommen?
Dra en parallell till när du senast kände dig bortkommen.
Du vet när man står i ett rum och ingen tittar på en?
Precis den känslan, med skillnaden att det var mitt hem.

Ibland verkade du tro att det var mitt fel att jag fanns.
Och din perfekta värld fick jag tydligen i obalans.
Tro mig, jag hade också velat vara nån annanstans.
Men det hade underlättat med lite jävla acceptans.

Jag har vänt ut och in på det här så många gånger nu.
Verkligen försökt sätta mig in i rollen som ny fru.
Men så fort jag ifrågasätter det så är det tydligen tabu.
Men vet du vad? Det räcker nu.

Jag var åtta år när ni träffades, idag är jag 22.
Trodde du skulle förändras. Men du är idag som du var då.
Att du känner dig hotad av mig kan jag inte förstå.
Du har till och med ett barn med min pappa. HALLÅ.

Jag älskar min lillebror. Tänker inte försvinna från hans liv.
Men dig är jag färdig med. Och över dig tar jag ett kliv.
Jag tänker inte omge mig av någon som är så manipulativ.
Du kan få vara någon annans tidsfördriv.

Du har gått mig på nerverna sen jag var liten.
Men här och nu är jag klar med den skiten.
Jag är stolt över att stå här. Tog mig förbi den värsta biten.
Trots att du försökte få bort mig. Hoppas du är utsliten.

Jag vill inte vara en barnunge och säga att jag hatar dig.
Det gör jag inte, men ibland undrar jag varför du inte bara var snäll mot mig?

Jag ska släppa det här nu. Det börjar bli en utdragen grej.
Men jag har sagt vad jag behövde säga. Så jag går nu. Hej.