Andersson var förbannad. Han knöt näven i byxfickan och visste att han med hovrättens utslag hade nått vägs ände. Han påstods ha begått ett skattebrott och skulle få stora svårigheter att klara av de dryga böter som han nu var tvungen att betala.

Andersson försökte lindra pinan genom att gå till några kompisar i Lantarbetarförbundet som han varit ansluten till i hela sitt liv. De talade hans språk och förstod. Inte så att det handlade om annat än svenska, på den här tiden var kunskap i utländska språk sällsynt, men ordval och formuleringar var annorlunda än kanslisvenskan i de fina salongerna, där man tänkte sig att jurister tillbringade sina dagar. De var på denna tid en högavlönad yrkeskår.

Andersson hade inga problem att göra sig förstådd runt fikabordet i fackets lokal och blev föreslagen att försöka få resning bland kompisarna. "Det har jag ju gjort!" sa Andersson och slog näven i bordet så det nästan sprack. Han drog upp en avriven baksida av en brödpåse ur bakfickan och visade upp. Man läste och kliade sig i huvudet. Ingen hade något att tillägga. Dessutom hade två rättegångar kommit till samma resultat. Regeringsrätten hade alltså avslagit prövningstillstånd.

Indignationen visste nu inga gränser och man beslöt undersöka om inte facket kunde bistå en sådan hedersman som Andersson, och tiden gick. Men det fanns ingen form för det. Andersson avbetalade efter bästa förmåga. Fick uppskov ibland eftersom det han hade kvar av sin lön låg under någon, på den tiden gällande, skamgräns för vad man behövde för att överleva.

Så kom saken till en viss finansministers kännedom. En minister som börjat sin karriär i Lantarbetarförbundet. Han blev heligt förbannad och ringde upp ordföranden i Regeringsrätten och gav vederbörande en utskällning så det förslog. "Förstår ni inte vanlig hederlig svenska, människa!?!"

Så här får det inte gå till, att ministrar lägger sig i på detta sätt, men Ordföranden meddelade ändå Anderssons juridiska ombud att prövningstillståndet skulle kunna komma att omprövas. Att Ordföranden själv ringde Andersson var otänkbart på denna tid. Som motivation för denna extraordinära åtgärd, helt vid sidan om gällande regelverk och legal praxis, anförde Ordföranden att Andersson kanske inte kunde betraktas som en "pennans man".

Traditionellt svenskt rättspatos, på något sätt.

Det var den välfunna sista formuleringen som bitit sig kvar hos så många, inte minst lär jag minnas den länge, länge.