Skall då idealismen betraktas som död
bara för att den ständigt körs över av krassheten?
Skall då det mänskliga kapitulera
bara för att omänskligheten är mera hänsynslös?
Skall då kärleken ständigt nödgas böja sig för hatet
bara för att hatet alltid annars förstör den?
Skall då ödmjukheten ge efter för hårdheten
bara för att hårdheten struntar i ödmjukheten?
Skall då skönheten åsidosättas av fulheten
bara för att fulheten skall få expandera?
Skall då livet ge upp inför döden
bara för att döden finns?
– Ja, tyvärr, så länge orättvisan tillåts härska över rättvisan,
ty så länge är självmordet berättigat
som den yttersta protesten mot ondskan,
orättvisan, omänskligheten och gudlösheten
genom den livets högsta instans
som är den slutgiltiga yttersta förtvivlans nödrop
i det livets högsta och största skri
som är större än evigheten.