Fast i ett nytt sammanhang som jag sett förr

Ja jag känner det i mitt blod, det här är jag, den jag en gång blev

Men jag är ensam här i min nostalgi, för jag ser och känner dåtiden

Det här var det vi älskade, det vi delade tillsammans

Det går inte att återuppfinna, bara känslan som infinner sig på nåder

Ett replokalsband på scen, smuggelöl för en tjuga i baren, bröderna wannabe Liam & Noel, tjejen i brandbilsröd peruk med randiga strumpbyxor. Ja hon var het 1998 och är väl fortfarande, men med andra ögon, lite äldre och hon längtar efter barn och ett radhus i Askim nu. Där är N men henne kan jag inte längre hångla med för hon är gravid men nån systemtekniker

Vi försöker återskapa magin, försöker studsa runt på ett dansgolv till nåt vi en gång var delaktiga i och en del av.

Mina jämnåriga hjältar rebeller är där, folk jag sett i vimlet och sett upp till, känt samhörighet med, ibland ser jag dom fortfarande, vi känner igen varann, men vi känner inte varann.

Det är inte mina vänner, knappt ens bekanta, vi kommer bara från samma revolution, kan citera en bob hundtext i sömnen, beskriva Victors tatueringar eller har knullat i samma tält på Hultsfred 96.

Nu står vi samlade i samma lokal igen världsfrånvänt och dekadent precis som då. Försöker hitta det som knyter oss samman i ett indie 90-tal och en eurodisko ungdom.

Men det går förstås inte, vi ljuger oss fulla och det känns som det bara är jag, men vi är nog alla egentligen alienerade.

Det här är nu och allt annat är nostalgi, kring sekelskiftet 1900 var nostalgi en sjukdom och jag kan förstå varför. Det finns en känsla där från förr och jag kan förstå att den är lockande att falla tillbaka i, att ge efter inför, ja till och med söka.

Men trots alla bitar på plats blir det aldrig mer än ett tummat vykort och några anekdoter som från en Lollipop festival 97, där vi alla enas om att vi faktiskt såg Bowie och då blir vi stumma och lite ledsna, Bowie...

Visst är stämningen och känslan där speciell, men den är inget att eftersträva. Den har varit och den var speciell, den var vår och den formade oss. Vi kan nicka igenkännande på stan, vi kan se varann på en spelning på Pustervik med nåt gammalt band men det stannar där. Det betydde och det betyder inte något mer.

Många av oss tog över den här stan, formade den till vad den varit under många år, men knappast längre, blev nöjes-, kultur- och allehanda kreativa entreprenörer. Hade Långgatorna och Magasinsgatan sett likadan utan oss/er? Knappast. Jag högaktar oss för det , att vi tog det så långt. Men när vi samlas här ikväll går det inte att återvända till ursprunget på riktigt,. Det blir aldrig en kväll på Hemulen igen med efterfest i en ateljé i Vasastan. Inga potatistryck på nakna kroppar, inga länsade ölförråd hos kinakrogen på hörnet. Vi blir aldrig unga igen trots att det är en fest som försöker bevisa motsatsen. Det finns nåt så oerhört beklämmande med förhoppningen om den tanken.

Jag har så svårt med människor som inte ser det, som är då och inte nu. Dom skrämmer skiten ur mig. Jag kände mig så ensam där, jag kände det som att jag var den enda som såg det. Samtidigt som jag förbannade mig själv över att jag inte kunde släppa efter och befinna mig där för en kväll åtminstone, göra halt i den känslan för ett litet tag.

Jag minns den kvällen Klaras stängde, det var mitt stamhak under många år, det var kvällen då min ungdom stängde för gott. Den sista bastionen av vårt 90-tal, ja precis alla vi som var där ikväll hade en ungdom som omfattade en relation med Klaras. Efter det kunde vi på allvar omfamna en nutid, ja jag vet folk som uttryckligen tänkte så, att ”efter Klaras finns inget kvar”. Den där sista kvällen var som av lånad tid, vi gick alla dit för att ta farväl av vår ungdom, egentligen några år försent men i alla fall det blev ett symboliskt avsked. Sen kunde vi bli vuxna och gå vidare på riktigt. Ikväll var som att det där sista inte existerade, ett fastklamrande på en imbecill förhoppning, om det åtminstone kunde varit en vanvettig flykt.

Jag såg dig i ögonen, jag tog spårvagnen med dig och följde dig hem. Vi pratade, jag försökte förklara för dig om det här, du förstod inte eller om du inte ville förstå. Du är bara nästan berömd, du hade samma lugg i dag som då och jag vet att min polare hade en crusch på dig en gång. På måndag stämplar du in på en reklambyrå igen, din pojkvän jobbar där, men du ville ha med mig in på folköl och brieost med en Radioheadplatta på. Jag vet inte vad det betydde, jag vet inte om jag vill veta svaret heller. Vad skulle du göra med mig där...? Skulle vi ligga med varann bara för att vi upplevde något likadant för 15-20 år sen, som om det fanns en trygghet och lockelse i det? Jag vet bara att du var i 98 igen. Som om att jag slösat bort alla mina tankar kring det här. Jag trodde jag hittat någon som var som jag, som bottnade i känslan av att nåt inte stämde, att det fanns något konstgjort och krystat i det. Den där känslan när vi stirrade ut genom spårvagnsrutan, ditt huvud på min axel och du sa saker jag inte hört på det sättet på flera år. Klart som fan det fanns en kemi i det där också. Jag gick med dig upp, tog en folköl där i fåtöljen mot bättre vetande medan du klädde av dig och du stod naken inför mig. Men jag ville inte ligga med dig, jag ville fortsätta prata. Vi svepte om oss ditt täcke rökte på balkongen och det fanns sekvenser i ett samtal där som var mer magiska än ett 90-tals dansgolv, en dialog som flammade. Men sen la du dig, provokativt tror jag, och onanerade tämligen explicit under täcket när du märkte att det inte skulle bli vi två inatt. Vad ville du påvisa med det? Vart skulle jag ta vägen?. Du bad mig sova över på soffan i alla fall och jag höll dig vaken ännu en folköl märkligt nog och jag hade kunnat kalla dig älskling om det var för länge sen, för då hade det varit en natt för sånt. Men nu lät jag dig bara somna och tog en taxi hem med en alldeles för talförd chaufför och jag hoppas jag vaknar i en nutid på söndag eftermiddag igen, jag behöver det.