Dina ögon är blåa som havet.

Skimrande, skiftande, glittrande blå,

böljande svallar som fångar allt ljus;

men till dess botten, dit - ingen kan nå.

Dina ögon är blåa som himlen.

Framför den veckade sammetsridån

finns en pjäs som konstant byter scen;

och till dess ände, dit - ingen kan gå.

Dina ögon blev mörka och våta

små pölar som tyst rann över,

en droppe i taget som blev till små ån,

och skapade små saltvattens sjöar.

Dina ögon avslöjar vad du önskar var glömd,

när tårarna forsar från hjärtats skrin,

som moln fylld med vatten, högt undangömt,

måste det åter till jorden från skyn.

Låt tårarna rinna, låt snöflingor falla,

låt sorgerna lämna ditt väsen och gå,

låt ljuset få komma och läka ditt inre,

för hoppet och skrattet är ditt för att få.

Dina ögon, de dansar som lekfulla ungar,

med värme de tindrar och smeker min själ

 som solklara strålar de lyser och sjunger

i färger av blå som jag älskar så väl.