Ser ut från mitt järnbeslagna fönster. En grönskande äng sträcker sig bort mot horisonten, bort från mitt fängelses gråa mur.

Där bortom muren levde jag en gång. Stark var jag, älskade gjorde jag.

Där fanns kärlek och värme.
Jag utforskade främmande saker.

Nu inlåst för synder som begåtts, förlorad kärlek eller annans trots.

Bakom grå mur i min trånga cell finns inga äventyr.
Här är tristess och vemod det som styr.

Här i mörkret finns tid i överflöd, för många andra men även mig så dyr.
Aldrig känna sol mot hud, då dagen gryr.

Fortsätter så ännu en stund, låter spegeln tala ännu detta fängelsets kund.

I glaset speglas ansiktet av fångvaktaren så hård och kall. Han som håller mig hårt borta från kärlek och kall.

Blek i dess spegling men bilden är så klar.
Mannen som håller mig inlåst, min fångvaktare, det är jag.