Tårarnas tårdroppar flätas in i varandras rännilar
tills dessa tyngs och ramlar rullande nerför kinderna
landar på dalande asplöv faller ner mot långsamhetens lov.
Livets sista märker slutet för livets gröna.

Ett asplöv i vinden för trött att kämpa sig kvar vid trädets gren
som liksom min farmor släppte sin stam för att fara hem i frid
till himlens löftesland.
I en flyktig färd i luften drar lövet fram Tänker på alla dagar,
där två fjärilar utan vingar flög på resa i vårt
avlånga land. Till slut drog döden in sin kallnande hand
för att låta henne få fara hem till Jesu land.

Vi glömmer aldrig när du log, månade om och kramade oss med ditt
glada sinne. För mitt inre öga ser jag hur du döljer skratt, men du ler
ändå så fint, en lummig stig som leder fram till en gästfri famn, där alltid
de godaste köttbullarna serverats fram.

Vår farmor har sett ett land med vidsträckt tygellös skog
säregen natur förändras under långt och lyckligt liv, medan
min tillvaro bär på ekon från förr, vaggande och tronande
på stilla vidder, där tårar blöter min själ när jag tvingas till ditt farväl.

Med kompass navigeras skeppet rätt över haven, återbäringen av skatterna
och det liv som gavs henne hade hon sett i våra hjärtans speglingar.
Där står farmor och vinkar farväl, hon skulle kanske vilja säga något till mig.
Så sa hon: >>Älskade med lungor, som ej bär röst>>, när hennes hand kramades farväl.
Jag visste att det betydde så mycket mer än ord, du såg på mig och jag förstod. Tack fina farmor för din tid, du är saknad