Alla omtankar tänkta brann livligt i brasan som spred sin kyla in i märgen

Alla krafttag som höll marken torr från svettens tår byggde sakta en tom ensam bår

All konstbevattning sög ut älvens porlande ådra av liv som tomma klappar på ryggen

Alla glada tillrop täljda ur murken kvist lämnade efter sig en lukt av kall sten

Hennes hands värme förklingade sakta i månens is vita sken

Andedräktens sista ånga kondenserade ut över blånande läpp

Du är unik, du är ett liv, storartad men du ser det inte själv

Det fanns ingen hjälp, det var lättare att fylla båren och ge den ett namn

Undra vad hon hette den unga tjejen som försvann

Där omtankarnas eldar brann men

Ingen orkade strecka fram en hjälpande hand