De sade till mig.

När jag landade i Sibirien.

Ta inte kvinnor i handen.

För då.

Får du inte vår respekt.

Detta sade männen till mig.

Direkt när de sade detta till mig.

Så bestämde jag mig!


Morgonen därpå.

När jag klev jag på huvudkontoret.

På detta varuhus i Novosibirsk.

Så stod den kvinnliga varuhuschefen där.

Natascha.

(förresten mycket vacker)

Med sina fem underställda.

Och vi skulle alla hälsa på varandra.

Och hon höll sina händer bakom ryggen.

Men jag hade bara bestämt mig.

Trots att jag visste.

Att jag var mycket långt hemifrån.

Och att de troligtvis skulle söka upp.

Och kanske försöka göra något med mig.

För att jag inte var man i deras ögon.

Jag gick rakt fram.

Och tog henne.

I hennes tvekande hand.

Före alla andra.

Och sedan.

Tog jag hennes underställda män i nävarna.

Och för varje handslag.

Så såg jag dem rakt in i ögonen.

Och såg deras totala icke respekt.

För mig.

Och för våra kvinnor.

De vi älskar.

De som skapar oss män.


Jag gick där en vecka.

Och männen hatade mig.

Och innan jag flög tillbaka till Moskva.

Så frågade en av cheferna mig.

Hur vågade du?

Jag sade bara;

”Ni är inga män!

Bara.

Fega.

Jävla.

Kräk!

Ni respekterar inte kvinnor.

Därför.

Behöver jag inte er respekt!"

Jag sade bara.

Att jag vet att ni kommer att skicka,
de tysta, och svarta
så kallade männen,
emot mig när jag kommer tillbaka till Moskva.

Men ni vågade aldrig.

För ni visste vem jag var.