En av de allra första dikterna jag skrev, för många, många år sedan. Det var på den tiden då man inte var rädd för något och jag gav den faktiskt till DEN flickan! Jag tycker nu i efterhand att det är lite charmigt.
Och kanske vet du redan
Förlåt,
jag tappade mitt ord i natt
Jag fann det lika gott
För aldrig nånsin har väl ord så liten mening fått
Nej aldrig har en strof av diktens fagra glans
berört mig på ett sätt precis som tiden inte fanns
Nej, aldrig på en sommar lyste solen som igår
När jag såg eldar brinna som rubiner i ditt vackra hår
nej aldrig kan väl ord förklara
Din blick, den underbara
Och sommar, om du tycker att jag varit alltför svår
När jag minns vartenda ord av dem du sagt igår
Jag vill så gärna minnas just de orden
För jag börjar tro att du är den vackraste flickan på jorden.