jag känner
hur mina ögon

värker.

jag börjar undra
vad det är för smärta.

om den är speciell.

eller om den bara är
som alla andra gånger.

ogiltig
och
självvållad.

men jag kommer inte fram till något svar.
jag själv, vet inte vad
min smärta är.

i mina ögon är den.
men vad?

vad är egentligen?

(- är du?
- nej.
- tack.)

jag fortsätter att tänka.
men mig själv
har slutat att svara.

jag nyper mig i armen,
som jag länge famlat efter,
eftersom
att jag inte ser.

jag nyper mig själv och skriker;
- du är osammanhängande, ta dig i kragen!
(- men jag kan inte)

som en viskning.

det är den sista tanken
någonsin

som en blixt.

innan jag känner
hur mina knän sakta
viker sig.

åt fel håll.

och så ligger jag där
igen.

skadad.
mager.
ensam.
och
självvållad.