Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
novellen är en återberättning av en återkommande dröm jag haft sedan jag var i femårsåldern. och fortfarande har.


pappa dracula



Det hände så många gånger, reklamen. Pappa och…
Alltid samma slut, mitt eget skrik. Och det händer fortfarande.

Jag var fem år, jag sitter i soffan, äter frukost och tittar på barnprogrammet på tv. Det är en solig vårdag och solen lyser in genom fönstret bakom soffan. Det är precis så där att man kan se fönstret spegla sig i tv:n och det gör mig lite irriterad. Jag ser ju inte allt som jag vill se, så jag kryper upp och ställer mig i soffan och drar ner persiennerna. Sådär ja.

Det blir reklam mitt i en spännande scen i barnprogrammet, så klart. Men det ger mig i alla fall en chans att äta min frukost. Så jag glider sakta ner för soffkanten, som på en rutschkana och sätter mig på knä på golvet. Jag tar en tugga av min macka och tittar lite på reklamen. Då ser jag en ny reklam som jag aldrig sett förut, det är en ny häftig leksak! Det är ett huvud i plast, det är Draculas huvud, med blek hy, huggtänder, bakåtslickat hår och läskiga ögon. Huvudet är fastmonterat på en plastplatta med knappar på och när man trycker på knapparna så säger och rör sig huvudet på olika sätt. Jag blir lite rädd för reklamen, för Draculas huvud. Han ser så elak ut.

- KATHLEEN! Ropar pappa från köket, men jag är så inne i reklamen att jag inte hör honom första gången han ropar, så han ropar igen.
- KATHLEEN…
- Ja-aa!
- Vill du ha en till macka?
- Ja tack, en med ost på!
- En ostmacka på väg!
Efter en liten stund så ser jag pappa i ögonvrån, han kommer ut från köket med mackan. Och ett stort paket! Jag blir uppspelt och undrar vad det kan vara, han ställer ner tallriken med ostmackan och paketet bredvid och säger;
- Jag har köpt en sak till dig!
Jag ler ett stort glatt leende och river snabbt av pappret, ivrig på att få veta vad som gömmer sig däri. Pappret är nu avrivet och jag bara sitter, som förlamad och stirrar på det som faktiskt gömt sig i det stora fina paketet. Mina ögon känns stora som apelsiner, och jag får inte fram ett ord. Pappa säger något, jag hör inte vad, men han väcker mig ur förlamningen som det gömda försatt mig i. Jag hasplar ur mig ett tack och ett litet, litet leende och pappa går tillbaka till köket och disken. Jag sitter där framför lådan, och är livrädd för det jag vet finns där, inuti. Jag bestämmer mig för att öppna kartongen, även fast jag egentligen inte vill. Men nyfikenheten vinner som vanligt. Jag öppnar locket och ser nu det kolsvarta, glansiga. Jag tar tag i det och börjar dra upp det. En kall kår ilar längs min rygg och jag tvekar. Men jag fortsätter. Nu står DET på bordet, DET STÅR PÅ BORDET. MITT vardagsrumsbord. Jag kurar ihop mig i soffan och stirrar på det ett tag. Han tittar på elakt på mig, Dracula. Jag är så rädd att jag nästan skakar.

Långsamt och försiktigt närmar jag mig bordet, han tittar fortfarande på mig, stirrar. Jag ser den röda plastplattan och alla knappar, jag älskar knappar, det har jag alltid gjort. Man trycker på dom och alla knappar utlöser en ny egen grej. Jag älskar att se vad som händer. Så, jag sträcker försiktigt fram mitt lilla pekfinger för att trycka på en utav knapparna, den största knappen på plastplattan. Den är grön, och den lilla sol som tar sig in genom de nerdragna persiennerna gör så att det glimmar till på den. Det ser så fint ut. När mitt finger nästan är framme vid knappen så tycker jag mig se Draculas ögon kika ner på mitt finger. Jag drar snabbt undan det och hoppar upp i soffan igen. Jag tittar skräckslaget på honom och mina ögon fylls med tårar.

Helt plötsligt så öppnas Draculas mun, den öppnas så mycket som den bara kan och fortfarande ännu lite till. Jag ser hans skarpa vita huggtänder. Och lika snabbt som munnen öppnats, så är den nu stängd igen. Och så ser han exakt likadan ut som när jag tog upp honom ur kartongen igen. Tårarna börjar nu rinna ner för mina kinder och nu är jag inte rädd längre, jag är skräckslagen. Jag vågar inte ens springa ut till pappa i köket, jag har frusit fast. Jag stänger ögonen och blundar hårt och hoppas att det kanske bara är en dröm. Att jag somnat i soffan och drömt alltihopa. Men när jag öppnar ögonen så står Dracula kvar, och mina ögon dras ihop lika snabbt igen.
För Dracula hade än en gång öppnat sin mun, på vid gavel. Hans ögon var uppspärrade och blodröda och från hans hals, som satt fast på den röda plastplattan började det droppa blod. Efter en stund rann blodet, snabbt var hela bordet och min ostmacka röda. Och snart var hela lägenhetens golv fullt av det rödaste blod jag någonsin sett.

Jag ropar på pappa, flera gånger, så högt jag bara kan. Men han kommer inte. Jag ropar en gång till, så högt att jag tror att min hals ska börja blöda så som Draculas. Då hörde jag något. Var det ett skratt? Jag ser i ögonvrån hur pappa närmar sig köksdörren, och jag känner mig lättad. När jag vrider på huvudet för att se pappas trygga gestalt så brister jag ut i ännu ett hjärtskärande skrik, pappa står nu i dörröppningen, med munnen på vid gavel. Och skrattat som jag hört kom från honom, från hans gapande mun. Eller avgrunden från den. Han röde inte en muskel i hela ansiktet, han bara stod. Mitt eget hjärtskärande skrik skär genom mina egna öron. Och jag vaknar.




Prosa (Novell) av Kathleen
Läst 486 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2008-07-30 22:29



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Kathleen