Och du frågade om jag
mindes den dagen då kastanjerna
började falla mot marken och
fågelmolnet kraxande
svepte över hustaken för att försöka
glömma den nalkande kylan
som kom av skorstenarnas rök mot himmelen.

Jag blundade stilla och såg dig
där på parkbänken med dina
gnistrande kinder och varma läppar
och jag svarade att bland minnen
är den stunden den allra vackraste.

Du var trött på att grubbla och tveka
och jag värmde mina drömmar
djupt inne i dina ögon och tillsammans
kunde vi smälta kylan som formats
av en grå och regntung sommar.

Och vi skrev små lappar som jag skulle spara
i en röd och sliten ask av plåt för att
kunna sprida dem försiktigt över golvet
om jag skulle glömma att jag en gång varit lycklig.
Och sedan föll små droppar över världen
och ett fågelmoln ska splittras och försvinna.