Det hände så snabbt att jag hann inte hejda fallet. Ena sekunden var jag på en fantastisk vinterpromenad i solen med gnistrande snö knarrades under stövlarna. Nästa sekund är något suddigt för mig. Jag vet bara att jag föll handlöst och for nerför en brant där jag kom i rullning liksom. Jag minns inga detaljer utan jag hörde bara när mitt huvud slog emot något hårt. Det small till och lät nästan som om något sprack, men jag kände ingenting. Jag låg på rygg med den blåa skyn i sikte och jag försökte andas in, men revbenen lyfte sig inte. Kroppen min var helt stilla. Det var bara inuti mig där det fanns något rörelse kvar - för jag tänkte.

Jag försökte andas in igen och jag tog i för att få in luft, men det gick inte. Kroppen fungerade inte. Jag blev omedelbart klart medveten om detta.

Medan jag låg på marken och såg på himlen, tyckte jag att himlen närmade sig mig. På en och samma gång var himlen båda närmare och längre bort. Jag började se med ett perspektiv på himlen som jag aldrig tidigare hade sett det med.

Desto längre som jag såg på himlen, desto längre in i den jag kunde se; och under tiden - jag vet inte hur mycket tid det var som jag talar om - slutade jag upp med min kamp om att få in luft i lungorna. Jag vet inte vad det var som hände men jag glömde bort min kropp. Den del av mig som ena stunden hade varit så viktig hade bara fallit bort ur mitt medvetande.

Någonstans på vägen in i den himmelska sfären slutade jag upp med att se med mina egna ögon, vart jag var på väg. Jag hade fått ett nytt seende som styrdes ifrån mitt hjärta. Jag tror att det var ifrån hjärtat i varje fall. Där ifrån alla mina känslor bodde, där var intuitionens centrum var, där var jag hade förvarat den kärlek jag hade fått under mina levnadsdagar - där fanns det sökverktyget som styrde mig rätt.

Det var som om det enda sinnet jag hade kvar var mina känslor, och detta seende ägde en fullkomlig vishet som var klarare än kristall.

Förr styrdes jag ofta av mina känslor och för det blev jag dömd och kritiserad. Enligt andra skulle man tänka logiskt och ta beslut ifrån hjärnan där bearbetning av fakta och avvägningar mellan för- och nackdelar hade analyserats noggrant. Men jag hade varit en känslomänniska som hellre ville följa sitt hjärta och den kärlek som fanns inuti mig när jag bestämde mig för saker.

Nu var det bara känslorna som bestämde min väg. Det var som om den kärlek som hade fått bo i mitt hjärta, det som jag hade fått och det som jag hade alstrat själv ledde mig vidare genom atmosfären. Om det var atmosfär eller inte, det vet jag inte. Men det var inte blå och det var inte svart heller.

Det var mot ett ljus som bestod av alla de färger som jag en gång hade känt till, som hade samlats till ett mångfärgat och starkt ljus som jag for emot. Dennes dragningskraft var obeskrivlig. Det som jag tidigare hade kallat för kärlek var bara smulor av den kärlek som jag kände tillta för varje stund som passerade under min färd framåt. Om jag var kvar i det som man kallade för tid  - det vet jag inte - men avståndsmässigt kände jag hur intensiteten av kärlek bara ökade och ökade.

Jag såg mig aldrig om. Så konstigt! Och jag kände inget ånger över detta. Ingen ruelse och inget ånger över att jag hade lämnat mitt hem och allt som definierade mig själv som en individ på jorden kom över mig. Det var som om det som jag kallade för ”hemkänsla" blev starkare desto närmare målet jag kom. Jag kände ingen sorg, det kom inga tårar - och jag kan inte förklara detta på något sätt. Det var bara så. Allting var bara rätt och jag längtade framåt.

När jag tänker tillbaka kan jag inte minnas att jag kunde se mig själv. Så konstigt allting var fast där och då var det också fullständigt självklart. Det är bara nu efteråt som jag begrundar dessa saker. Jag var vacker fast jag inte kan säga hur jag såg ut. Jag var fullständig fast jag inte kan förklara eller beskriva det. Det var som om det fanns en annan dimension av seende och värde där som inte finns i det vardagliga livet på jorden där man mäter sitt värde utifrån jordiska mått av utseende, prestation, pengar, saker, förmågor och annat.

Där jag nu var, högt ovanför träden och haven, var jag helt enkelt totalälskad. Kärlek, betydde ALLT!

Men i och för sig har man fått höra talas om allt detta. Man har fått höra att man inte ska bygga sina slott på jorden, utan de ska byggas i himmelen. Man har fått höra att det inte är hur man ser ut utan det är hur hjärtat är funtad och hur man är mot andra, speciellt de små, de sköra och de avvikande som räknas.

Man har fått höra att kärleken är störst. Men varför tror vi människor då inte mer på det?

Där var jag nu hade hamnat fick jag uppleva sanningen av alla de saker som jag tidigare hade hört. Där, började jag att få svar. Där, förstod jag för första gången att mitt hjärta och dennes törsta efter kärlek och rättvisa var faktiskt båda rätt och sant. Man kan säga att när allting räknades samman i slutet (som dessutom inte var slutet utan var mer som en början på något annat) vann kärleken över allt annat.

Allt detta låter inte klokt! Det vet jag. Men jag bara skriver det så som det var och så som det kanske också är.

Jag kom närmare de vackra färgerna och hörde nu obeskrivligt vackra toner! Mitt hjärta var fullkomligt överfylld av kärlek och ljus och jag trodde inte att jag skulle kunna fylla det med mer av det goda när det skedde något helt oväntat..

...för då jag såg björkgrenar och en blå himmel ovanför mig. Fågelkvitter av den vårliga sorten fyllde mina öron och jag kände hur det dunkade i mitt huvud. Några grässtrån stack mig i nacken och jag kände hur jag var lite kall. Jag samlade mina lemmar och rullade över till en bulle och försökte ställa mig upp.

Det var lite snurrigt i mitt huvud men jag kom upp så småningom och började ta mig hemåt på ett vinglande viss. Det gick rätt bra efter ett tag men sedan fick jag sätta mig på en sten i solen. Jag behövde samla ihop mitt inre.

Det fanns nu en tomhet, en saknad i mitten av mitt bröst. Hjärtat slog som det skulle men det ekade liksom lite tomt därinne. Det var bara några minuter tidigare som mitt hjärta var överfylld till brädden med kärlek och gott. Nu gjorde det ont i mitt arma hjärta.

Där i mitten bor det kärlek och hopp, men därinne finns det även smärta, sorg, saknad och tvivel. Jag var nu smärtsamt medveten om hur det var att vara livslevande. Kroppen var tung, hjärtat slog, huvudet bultade och det rann salta tårar nerför mina kinder. Jag hade blivit varse om det finaste som fanns och för det var jag överlycklig och tacksam - men i samma ögonblick hade jag fått en tydligare insikt över mänsklighetens brister, svagheter och okunskap. Det verkar som om vi tror att vi vet så mycket men i själva verket driver vi runt genom livet som blinda och dumma får som inte förstår ett dyft! 

Vaddå kärlek, kan man höra människor fråga?

Så mesigt, svarar andra!

En kvinna med två hundar gick förbi mig där jag satt på den stora stenen i solen. Hundarna stannade till någon meter bort för att nosa i några långa gräs medan hon talade gulligt mot dem. Kvinnan vände sig om lite och lyfte sin blick mot mig och log vänligt. Just då satte hundarna fart igen och hon följde efter dem med ena handen fast i hundarnas koppel. 

En kärleksstråle ifrån henne hade nått in i mitt hjärtas rum där det värmde mig på insidan. Med solen i ansiktet och ett smått upptinat hjärta vände jag mig hemåt - hemåt på jorden vill det säga - mot min bostad. Jag kommer inte att komma hem idag - inte på riktigt - men det får duga så länge.

Medan jag satte ena foten framför den andra, kände jag hur ett leende hade fastnat hos mig. Jag andades djupt och med lättnad fortsatte jag på min väg.