En gång var jag ung. Så där riktigt ung, som man aldrig blir igen. Dökär och inte ensam. I radion spelades en fransk liten låt - fast på den tiden hette det schlager eller chanson. En ung fransyska, Françoise Hardy, hade kommit ut med sin första EP-skiva 1962. Melodin lät "nästan-glad" i mina öron, hastigt svängande musikaliska steg. Men orden ...

Tous les garçons et jeunes filles de mon âge. Se promènent dans la rue deux par deux... En sång om ensamhet, rakt av, ur det ensammaste av ensamma hjärtan - ungdomens. Alla killar och tjejer i min ålder promenerar omkring par om par...

 Då var jag själv ung, men inte ensam. I tvåsamheten såg jag inte vad ensamhet innebar. Själviskt. Insikten kom senare, i mitt fall genom den personliga erfarenheten. På finska finns ett bra uttryck för det här - oppia kantapään kautta. Att lära sig något via hälen. Att vi alla har en gemensam svagaste punkt, akilleshälen... som ömmar, smärtar, bränner utan att det syns utanpå oss. När vi vänder bort huvudet, slår ner blicken inför kärlek som exponeras ohämmat i rulltrapporna till metrostationerna, på tåg eller helt enkelt på McDonalds.

"De där är i säng innan kvällen", brukade salig mor min säga. Hon levde före datorernas intåg, fällde bara ett nyktert konstaterande inför anblicken av ohämmad älskog, gjorde det utan smak av moralväktarkaka. I dag har beteendet blivit vanligare än vanligt, som om kärlek bara finns om den demonstreras med brunst och djupkyss inför ögonen på andra. Modellinlärning från filmvärlden och dess förlängning i television? Inte otänkbart. Provocerande? Möjligen, beroende på vem som råkar titta på. Pinsamt, plågsamt för den bottenlöst ensamme. Som om "du är min hela värld" skriker ut att vi - ni och jag - bor på skilda planeter, Lonely Hearts och Valentines.  

När Alla Hjärtans dag importerades till finskan, fnyste många åt översättningen av Valentine's Day. Förstod inte finnarna att det handlade om Kärleken, den med Röda Rosor, Guld och Diamanter, stänk av Champagne?

Vad som ligger bakom det finska sättet att fira Alla Hjärtans dag vet jag inte. Men idag föreställer jag mig gärna att det är vishet och omtanke om de svaga, ensamma, utsatta. Att finnen i sitt kärva, ibland buttra sätt att umgås med andra - eller kanske tack vare det? - funnit en finkänslig utväg för att motverka känslan av isolering och utsatthet. Och den är?

Att fira Ystävänpäivä, Vändagen. Då det är fritt fram att skicka hjärtan och hälsningar till alla, ingen nämnd eller onämnd, ingen glömd. Vänskapligt och mänskligt. På svenska eller finska, som avskedsord till föraren när man stiger av bussen, som hälsning till försäljaren i parfym- eller skobutiken, torghandlaren eller gatumusikanten, tiggaren... Var än man rör sig, fritt fram att lätta på smilbandet, både ens eget och - att få gensvar, i ord eller ett leende. Den inkluderande kärlekens dag. Eller, varför inte - vecka? Månad? År?

Har finnen i själva verket med sin Vändag skapat ett vaccin mot rasism? Att sprida i världen, utan copyright.