Jag står där ensam vid branten.

Och ser de brutala vågorna.

Rasande bryta ut i skum långt under mig.

Och jag jublar åt livet.

När jag ser havets horisont försvinna bort.......

I denna smekande vind vid branten.

Och jag ser den vita havsörnen.

Dyka ner emot min hand.

Emot min blottade hand.

När jag håller upp min torkade fiskbit i vinden.

Och hon tar den så vackert.

Hennes klor nyper den så lätt.

Utan att skada mig.

Utan att bry sig om mig.

Hon vill bara ta hem sin torkade fiskbit till sina barn.

Och hon flyger stolt vidare.

Med stora gigantiska vingslag.


Min fru skriker åt mig!

"Gå inte närmare kanten!"

”Fan!”

”Det är ju 300 meter ner till havet,
och vi har 2 kilometer hem!"

"Och jag råkar ju älska dig!"

"Och jag har en bössa som jag inte kan hantera,
trots att jag har fått utbildning på den!”

”Och både du och jag vet varför vi har bössor!"

”Det är ju fan isbjörnar överallt!”

”De ser ju igen skillnad.

På sälar och människor i denna miljö av snö och is!”


Jag vänder mig om på branten.

I vinden som smeker mig.

(tyvärr har jag ingen vackert hår,
som kan fladdra i vinden,
mot en vacker horisont,
som i amerikanska filmer med happy ending.)

Jag säger bara till min fru.

Att.

Nu går vi hem.

Och så.

En kilometer från förläggningen,
så dyker den stora vita döden upp.

Bakom en snötäckt kulle.

Och hon har två av sina små vita med sig.

Hon ser mig.

Jag ser henne.

Jag inser den direkta faran.

Jag axlar av mitt vapen.

Min fru ställer sig instinktivt bakom mig.

Och jag meddelar henne kort.

Missar jag!

Så får du inte missa!

Annars blir vi bara mat!


Jag och björnen stirrade länge på varandra.

Och vi förstod efter en lång stund.

Att.

Ingen skulle vinna.

Jag lade ner mitt vapen.

Och jag fick en sista hotande blick av henne.

När hon sakta lufsade iväg,
med ögon i nacken.

Hon tog sina små vita för att äta.

På någon säl hon gömt.

Som den moder och kvinna hon var.


Jag och min fru tog oss hem till värmen.

Till tryggheten.

Till förläggningen.

Och älskade under fårskinnspälsen.