Långt in till gryning,
har jag vakat över min ängsliga själ.

Jag har sett natt bli gryning.

Jag har sett ljuset nedkämpa morgondiset.

Jag har sett det väckta folket,
ivrigt söka efter detta snäckskal,
med läkande vin.

Som de kan badda sina illusioner i.

I diset kan jag svag urskilja dödsdansarna,
utföra sina makabra akter.

Deras dans låser envist luckorna till annan livsyn.

Vi är ju evigt fängslade från födsel till död.

Jag har sett gryning bli dag.

Jag har sett det blinda folket gå in i eldar,
iklädda papperskostymer indränkta i bensin.

Jag har sett elden skrika sig mätt.

Jag har sett den kalla glöden tigande slockna.

Jag har sett de kuvades aska föras bort av vinden.

Jag har sett de visa fly mörkret.

Jag har sett de självutnämnda kungarna,
i fåfängans länder,
dra upp sina slitna vindbryggor,
i hopp om en natts trygghet.

I sina luftslott med sviktande fasader.

Jag har sett kvällning bli natt.

Jag har sett nattens fruktan i ögonvrån.

Jag har sett mardrömmarnas varelser mumla,
utanför min låsta dörr.

Jag har tårögd och hjälplös,
försökt att skynda till gryning.

Men jag har bara skrämt gryningen,

På avlägsen flykt.


Jag vill bara se.

Att natt.

Blir gryning.