Mina kanter sticker så lätt ut.

Ifrån den perfekta boxen.

Den så politiskt korrekta.

Och jag kan inte bry mig mindre.

Jag gnäller inte i någon källare.

Trots att jag har sovit i parkeringshus.

Och led som fan i mitt sinne.

Parkeringshustiden är borta.


Nu förtiden.

Så krossar jag dessa jävla parkeringshus.

Som min ångest föddes i.

Spelar ingen roll om det är två meter betong.

Jag vet att jag går igenom ändå!

Och!

Jag byter inte ut mitt liv.

Mot någon annans.

Tro mig!

Jag kommer att gå hela vägen.

För min kärlek till det intellektuella.


För min kärlek till konsten.

För det är ju det enda jag har.

När folk spottar mig i ansiktet.

Och samtidigt så tror jag.

Att jag är ganska äckligt påläst!

På det mesta.

Fucking name it!

Och berest

Och bevandrad i livet.

Shit!

Vilka ärr jag har i hjärnan.

Och på kroppen.

Från de fysiskt riktiga knivhuggen.

Men jag bara håller mig lugn.

När de talar om livet.


Jag har förstått att jag inte har vänner.

Och jag vet.

Och ser så tydligt.

Att jag inte har några vänner.

Som står där.

För mig.

Rakryggade.

Och tar upp mig från diket.

När skiten träffar fläkten.

Men ni kan bara vara lugna!

Det finns inga diken som tar mig.

Det finns inga.

Exekutionspatruller som tar mig.

Det finns inga.

Massgravar som tar mig.

För!

De är bara så rädda.

För min okuvliga vilja.