Det skulle varit så lätt att bara tappa taget
Att svepas med i den storm som var du

En liknelse är att hänga som över ett
stup och känna hur naglarna fläks av
från fingrarna som fuktiga disktrasor,


Men då och då gör du för ont  i mitt huvud
Och jag som lever med och för orden
blir som alltid svarslös, ordblind

Och ibland undrar jag varför

För det vore så lätt att bara följa den
riktning du pekar ut. Att följa strömen
från dina ord, vässade som rakblad

Precist och med en kirurgs fokus
arbetar du dig genom mina försvar
Ja Försvar
Du kanske inte trodde det behövdes?

Men jag är inte beredd att trampa på mig
som om jag vore den dörrmatta du alltid
säger att jag behandlar dig som nu.

Är det verkligen allt som återstår för oss?
En kamp om de sista millimetrarna
värdighet? Vem skall slippa vara
dörrmatta?

Ett utdraget spel om vem som
får sin vilja igenom?

Ohhh jag vet väl att jag förut inte
varit så jävla bra på att stå på mig
Men varför blir du förvånad över att
jag gör det nu?

Det var aldrig så här jag ville ha det
Jag valde en gång att tro på oss
tillräckligt för att försöka ännu en gång