Ingen annan var där utan det var bara jag och mörkret. Mörkret som omsluter mig som världen utanför. Allt går i samma gråa kala färgskala. Där en lampa längre bort gav skuggorna liv. Tittade framför mig och väntade på snabbtåget som aldrig saktade in på just denna perrong.

Brukade vänta på detta tåg de nätter där den gråa färgskalan gick i svart. Tankarna snurrade samtidigt som tomheten var djup. Kunde inte säga om jag var ledsen eller om jag var, för att allt var som en sorts stort tomrum. Väntan på tåget på den nattstängda perrongen gav allt en viss mening i all meningslöshet.

Åren har gått men jag besöker inte perrongen längre men längtan dit finns kvar. Väntan på tåget som slutat gå för länge sedan med frågan, varför hoppade jag aldrig.

Lever kvar.