Jag faller tillbaka i samma mönster
fast jag lovat mig själv att bryta det.
Kan ju inte andas med brustet hjärta
men det är som om jag glömmer det.

Jag kan gå ganska länge åt rätt håll
men efter ett tag vänder jag mig alltid om.
Om du råkar stå där då så går jag tillbaka
fast jag vet att jag borde göra tvärt om.

Jag önskar att jag kunde skylla på någon slags naivitet.
Men jag är fullt medveten om mina idiotiska val.
Om jag går med på det här börjar allt om igen,
men ändå tecknar jag ett avtal.

Jag är expert på att predika för andra.
"Herregud, skit i honom nu!"
Men av någon outgrundlig anledning
gäller inte det när det är jag och du.

Det är så många gånger jag funderat på
hur jag kunde gå på det igen.
Samma idiotiska spel varje gång
men jag har tydligen inte lärt mig än.

Sånt här brukar sluta med att jag blundar
och tar långa djupa andetag.
Säger högt till mig själv att jag måste sluta
upprepa samma misstag.

Jag vet att tunn is till slut går sönder,
men ändå fortsätter jag gå där.
Promenerar rätt in i något som kommer göra ont.
Vem beter sig såhär?

Det enda jag kan göra är att försöka gå åt rätt håll.
Trots att jag kanske går tillbaka till honom.
Men jag måste i alla fall starta på rätt väg.
Jag får aldrig bli så ledsen att jag inte orkar börja om.


Och en vacker dag kanske jag inte vänder mig om.