De tidigare texterna ” I huvudet på en barnaförövare” 1 – 5 var ett försök att utifrån ett förövareperspektiv belysa hur en barnaförövare kan tänka och reflektera över sig själv och de handlingar som han har blivit fälld för. I del 5 ville jag ge en bild av vad som kan ha framkommit under ett polisförhör med mamman till offret.

Alla texterna är fiktiva eller påhittade. Dock är de komna av min egen erfarenhet av själva ämnet. Dock inte som förövare, som vissa läsare har fått för sig och frågat mej om. Möjligtvis beror detta på, att det på den här siten är så oerhört vanligt att berättelserna till största delen handlar om just `mig själv`. Min egen erfarenhet bygger på att jag under några år arbetat som kriminalvårdare på en anstalt med inriktning på sex och relationsbrott. Ett samlingsnamn för brott som incest, pedofili, våldtäkter och annat våld mot kvinnor och barn.

Som kriminalvårdare/kontaktman för män som avtjänade ett straff utdömt för ett sexbrott hade jag att läsa mängder av domar och utredningar samt att ha upprepade samtal med de här männen. De vidrigheter som de här männen är dömda ges en gestaltning i mina texter. Texterna beskriver inte den värsta sortens handlingar. Ingen behöver och ingen vill heller läsa om det värsta som kan hända ett offer i en kontext där det mildaste är jävligt nog för mer än en. Gärningsmannamonologen i mina texter är inte autentisk så att det finns ett liknande fall som i sin helhet liknar det fall jag beskriver. Dock är det möjligt att varje händelse var för sig kan ha hänt, eller skulle kunna ha inträffat.

Det jag har försökt åstadkomma med min berättelse är inte att beskriva ett antal övergrepp utan att försöka ge litterär gestaltning åt hur en barnaförövare ser på sig själv sina handlingar, offret och hur han förklarar och försvarar detta. Det fattas inte berättelser ur ett offerperspektiv. Bortsett från några få akademiska avhandlingar saknas det berättelser som kan beskriva gärningsmannaperspektivet. Jag råkar ha ett sådant perspektiv beroende på att jag på professionell basis lärt känna en ansenlig mängd av de här männen. I den situationen har jag kunnat göra jämförelser med vad de själva berättar och vad utredningarna visar på. Mina erfarenheter ligger några år bakåt i tiden, men jag är säker på att de för den delen inte saknar aktualitet.

Det viktigaste för mej var att ge röst åt en tänkbar eller fiktiv barnaförövare utan att göra denne värre eller bättre än vad han egentligen är. Jag har försökt att visa på hur en sådan man, med en ibland rätt sofistikerad dialektik, försöker undkomma både ansvar och skuld. Hur allt som har hänt har hänt, bortom hans kontroll samt att han egentligen har gjort alla inblandade stora tjänster och velat deras eget bästa. Jag har försökt att visa hur en sådan man mycket medvetet och helt instrumentellt manipulerar och planerar för att nå sina mål.

Vad gäller mer övergripande förklaringsmodeller till sexuellt våld av olika karaktär användes då, tre perspektiv: Biologiska, individualpsykologiska samt strukturella förklaringsmodeller. Alla tre modellerna spelar förstås roll men de kan ges olika vikt generellt. De anstaltsbehandlingar som beskrivs i mina texter är av individualpsykologiska koncept med ett kognitivt innehåll. Det vill säga att patienten antas ha en förvriden uppfattning eller förmodad kunskap så att denne faktiskt tror att han inte begår en felaktig handling. Biologiska förklaringar antar att förövaren som biologisk varelse inte kan behärska sin sexualdrift och ses som ett offer för sina könshormoner (lite tillspetsat). Min egen förståelse är av den strukturella modellen. Något jag försöker visa på med att beskriva det incest/pedofilnätverk som min gärningsman är en del av.

Med detta vill jag även ha sagt att de strukturer om maskuliniteter som ständigt produceras och reproduceras har ett innehåll som i sin utsträckning är detsamma som mäns praktiserade övergrepp mot kvinnor och barn samt sig själva. Vårt samhälle och vi själva, gör något med våra pojkar och deras värderingar så att de som unga män och män senare i livet kommer att begå övergrepp av den karaktär som mina texter berättar om. Här har alla män ett ansvar även om de flesta är helt utan skuld.

Jag har försökt att beskriva vad som rör sig i skallen på en barnaförövare för att ett sådant perspektiv kan ha saknats. Huruvida jag har lyckats i detta mitt uppsåt, vet jag inte. Inte heller vet jag om det ens kan betraktas som läsvärd litteratur. Återstår bara att hoppas, att ingen som har läst mina texter har tagit illa vid sig och mått dåligt. Jag är medveten om den risken men det har inte varit min mening. Det har inte varit lät att skriva och krävt andhämtningspauser. Oavbrutet har mina tankar varit hos dem som är offer för dessa män, deras obeskrivliga lidande och långa återhämtningar där en sådan ens har varit möjlig.

Roger Karlsson