I

Männen med de grå skäggen

vakar över dagen

i trädets skugga

tvinnar sina armar och ben

in bland grenar

och anakondarötter

knyter kropparna

tätt intill grönskan

och stammens urålder

och saven är blodet

är vinden som vilar

i lövverkets gömslen

är floden där nere

som ständigt lever

och låter leva

Ögonen glöder

det pyr från elden

i dagens mitt

ögonblicket sveder

trädens blad

som skuggar asketerna

II

Tiden är en hund

som vandrar

över trappor av sten

och söker andetagen

och livet

i nattens vandringar

natten som varit

natten som kommer

när månen väcker

Hunden går sakta

på tre ben

och släpar det fjärde

medan männen

sjunger tillsammans

för eldens lågor

medan buffeln bökar

i askan

från de döda

och kvinnorna kommer

för morgonvattnet

från bergen långt borta

III

Bilder, röster:

kroppar i stillhet

i rörelse

och inget annat finns

mellan båtstävar

och glänsande papegojor

ingenting är

när allt upprepas

i trädskuggans sånger

när hunden når

trappornas högsta krön

och åter vänder neråt

för en röst

ur den heta dagens

dallrande stillhet

om ett väntande ben

vid sidan

av ekans mjuka linjer

och allt är värt

att ständigt vända

ansiktet mot floden