det ljusnar på väg hem
klockan är väl fem, återigen



det är länge sen mycket nu

länge sen mina fingrar sprack för första
gången, på vintern, sedan
mellanrummet mellan
varje finger började
blöda

fast blodet forsade inte precis

det stannade kvar på huden
som i en pöl i sig
som i en dal i ett
veck i ett sår i
sig

och jag smörjde på salva
dag efter
dag och
återigen
blev det dag
igen



och nu ljusnar det igen
klockan är väl fem, eller kanske
sex nu, vad vet väl jag
jag vill ha chips
och jag vill ha ett täcke över mig och
jag vill ha en arm jag aldrig förut
studerat
runt
mig

det är länge sen mycket nu