Och dom levande döda reste sig ur gravarna av betong och detta var ingen metafor.
Mausoleum, absolut verklighet manifesterad i komposit, järn och stål och cement, bergart och metall.
Det statiska malandet av kött under artificiella moln, himmelskapare som försvinner i dimdolda höjder.
Här öppnade han sin ögon.

Autokorrigeringen var fullkomlig, rationell och befriad från friktion.
De levande döda döpta till namnlöshet och klassificering, modifierat icke-koagulerande smörjmedel som droppar tungt från fontaneller utmed trögflytande boulevarder.
Lasersvedda ljusreceptorer i förmodad människoskalle ser.
Konceptuellt organisk och hennes svaveldoftande fruktbarhet, hennes genetiska information ofrivilligt konstituerad av hudomhuldat skelett, fumlande efter petriskålens periferi, genomskinlig och substantiell.
Det stämbandslösa tiggandet; "Snälla, snälla, detta är inget liv. Snälla" hört av ingen moder som svarar att livet är mitt och livet är av min vilja.
Här stängde han sina ögon.