... hur 
vår kärleksnatur
känner av
påverkas
och utvecklar
behovet av närhet,
bekräftelse och intimitet ...

... och fömår oss
vare sig vi det vill eller ej
att föremålet för våra behov
låta få absolut prioritet ...

I väntan på
att den vi älskar få
finns det ingenting
som vi tillåter att i vägen stå ...

I olyckliga fall
kan dock tiden gå
och komma att bli
till ett ansenligt antal år
allt emedan vi under vår väntan
förglömmer eller ej vill se eller inse
att den vi väntar på
redan sedan länge en annan väg
i livet valt att gå 
men  ej velat vara utan
all den bekräftelse den av oss får ...

Men när
vi äntligen får möta
den vi behöver
och som för oss är ämnad
känns väntan utan någon betydelse
och tiden som gått 
känns osedvanligt kort ...

Allt vi prioriterat bort
under vår väntetid
liksom alla felval
och misslyckanden på vägen
blir något som vi glömmer bort ...

Ty när
vi får möta den
vi kommer älska,
tycka om och hålla kär
blir allt som varit på vägen dit
värt allt det där ...

Ty kärleken 
störst av allt i Universum är!