... att kämpa 
för att få överleva
och att leva 
på gränsen till döden
är en upplevelse bortom
vad som kan befästas i ord ...

När 
du kämpar för ditt liv
och lever 
som vore varje 
avgränsad prognosperiod
en tid för avsked och farväl
föds en acceptans till slut
för att det är den normalitet
du får leva med intill livets slut ...

Men att oväntat 
få veta
att livet ej 
är på väg att ta slut
och att du åter kan
börja planera
för en framtid 
med ett verkligt liv
där du kan leva ...

... kan tyckas
vara ett glädjebesked
men ...

... kan vara svårare
att ta till sig
för att så åter börja göra ...

Ty under den tid
du ägnat åt 
alla dessa avsked och farväl
har prioriteringarna
av allt som varit innan
varit hänförda till den nivå
som hör till ett då
vilket inte någonsin mer
kommer att bli ...

... och tillgångarna
har använts till
att göra så mycket som möjligt
av den tid som finns kvar
för att hinna med allt du vill
emedan du ännu finns till ...

När du så där står
efter ett antal prognosperioder
vilka kommit att bli till år
och får veta att det ej längre är akut,
utan att du åter mot framtiden
kan kika ut ...

... kickar insikten in
med full kraft
och berättar för dig
vad det innebär
att det du hade innan
allt det som blev
men som nu ej längre är
ej längre finns kvar
och eventuella tillgångar
förbrukats och nu är slut ...

Att sakna förutsättningar
för att bygga en ny framtid
när du vet att ingenting
kan bli som det var förut ...

... är ej blott bara 
skrämmande i sig
utan 
begränsar din förmåga 
till kreativetet och nödvändiga beslut
oavsett hur kreativ,
handlingskraftig och beslutsför
du någonsin varit förut ...